Rasande riskkapitalister låter käften gå — Gabriel Urwitz testar att använda metaforer

Om du inte vill köpa den konfiskerar du inte pengar från Volvo. Frågor på det?

Ibland är det bättre att vara tyst och låta folk tro att man är dum än att öppna munnen och bevisa det. Jag önskar att riskkapitalister med alla sina kommunikatörer och pressmänniskor någon gång slogs av den tanken. Men Gabriel Urwitz, en av deras främsta företrädare kan inte hålla inne med sina tankar och metaforer när Dagens ETC:s Kent Werne intervjuar honom om vinster i välfärden. Det mesta har de flesta antagligen hört. Bara att utreda begränsningar är en våt filt över Urwitz och hans vänners vinstintresse. All mångfald kommer att försvinna för det finns bara riskkapital och missionskyrkan som kan tänka sig bedriva vård och omsorg. Att många företag återinvesterar sitt överskott, betalar ut bra löner eller ägs och drivs som kooperativ är för Gabriel Urwitz helt främmande. Och så kan det vara. Han har säkert haft annat att tänka på,  Man kan inte ha koll på allt. Men när han vill ägna såg åt förtal kunde han väl ändå ha brytt sig lite om hur han väljer sina exempel? För jag menar: alla kan inte älska Jonas Sjöstedt. Om inte annat gör hans käcka uppsyn garanterat att några cyniker känner sig alienerade. Men det Gabriel Urwitz — en vuxen person som många verkar anse är sansad nog att ha hand om en hel del pengar — tänker när han träffar Jonas Sjöstedt är inte: jag undrar hur mycket balsam han använder i det där håret som faller så vackert. Utan Gabriel tänker: närmare Stalin än så här kan man nog inte komma. En slutsats han drar efter en timmes samtal med Sjöstedt. Imponerande. (Tyvärr verkar Dagens ETC inte ha lagt upp artikeln på nätet än, därav utebliven länk. Kolla gärna här om den dyker upp. Rubriken var Riskkapitalist om vinsttak: ”Det är ren konfisktation”)

Jag imponeras inte minst eftersom Gabriel Urwitz måste ha gått i den där gamla härliga skolan. Den där alla fick katederundervisning, lärde sig läsa och skriva ordentligt och på alla sätt blev mycket förträffliga; i synnerhet i jämförelse med dagens obildade ungdom. Jag slås ofta av hur många som oroar sig för dagens unga, deras dåliga bildning och brist på förstånd. Men jag har mer och mer börjat oroa mig för dagens gamla istället. Gabriel Urwitz är född 1949 och har betydligt mer makt än vilken given 20-åring som helst. Att han inte har en aning om vad han pratar om borde vara betydligt mer illavarslande än att tonåringar särskriver.

Men, kanske du säger, Gabriel Urwitz och hans Svenska riskkapitalföreningen SVCA sysslar framför allt med affärer och det viktiga är väl ändå att han förstår transaktioner, kontrakt och affärsverksamhet?

Låt mig då göra dig besviken. Gabriel Urwitz kan inte ens skilja på genomförda köp och planerade. Gabriel Urwitz hävdar bestämt att vinstbegränsningar i välfärden är ”ren konfiskation”. Reporten Kent Werne frågar honom om det verkligen kan kallas det när den privata verksamheten drivs med skattepengar. Det är då någon med minsta erfarenhet av affärsverksamhet (och jag menar minsta, det hade gott räckt med att du handlat schampo och tuggummi ett par gånger) borde inse att reportern har en poäng. Det gör dock inte Gabriel Urwitz. Istället tänker han att reportern nog inte fattat grejen och drar till med en metafor.

”Det är som om du skulle köpa en bil av Volvo och gå dit och kräva en del av vinsten efteråt”. Verkligen?! Har någon föreslagit att vi genom riksdagsbeslut ska kräva åter pengarna av männen bakom förskolan Pysslingen? För det vore i linje med Gabriel Urwitz metafor. Men så är det ju inte. Vad vi pratar om är att vi ska kunna säga att vi inte kommer att köpa fler Volvobilar eftersom pengarna uppenbarligen inte stannar i verksamheten. Istället kommer vi köpa andra saker, kanske gemensamt driven vård eller anställa fler inom de verksamheter vi redan har. Det borde inte uppröra högern som vurmar för valfrihet, det är helt enkelt vår gemensamma dito. Att få göra vad man vill med våra pengar. Om Gabriel Urwitz bestämmer sig för att han inte tycker om sättet Volvo-företaget drivs på kan han nästa gång han köper bil välja en annan tillverkare, eller helt enkelt köpa en cykel. Det är inte så att han då konfiskerar en del av Volvos vinst. Vilket vore klädsamt om han medgav att han förstod. Men så länge det inte sker går det bara att anta att Gabriel Urwitz, och alla riskkapitalister som honom, inte förstår vad de flesta tonåringar med lätthet gör. Och då är det om något en anledning att inte anförtro dem samhällsviktiga funktioner som vård, skola och omsorg. Istället bör vi kanske överväga sätt att hjälpa dessa dagens äldre. För just nu bevisar de bara osmickrande saker om sig själva när de öppnar munnen.

För övrigt filmade jag Bengt Göransson för ett antal år sedan när han pratade om medborgaren som kund och samhället som en butik, suddigt, men någorlunda ljudmässigt, hittas här. Jag tolkar hans ord som att även han efterlyser någon form av kunskapslyft hos dagens äldre.

När girighet är det säljande argumentet bör det granskas hårt: ett förvuxet fb-inlägg om vinster i välfärd med referenser till Jonas Vlachos

Nedanstående inlägg skrevs som ett något överdrivet svar på en facebook-diskussion som startade då en bekant postade följande länk:

http://www.sydsvenskan.se/malmo/utan-lektioner-i-flera-amnen-i-tva-manader/

med kommentaren att: Tänk vad folk hade rusat för att ställa sig på barrikaderna om detta varit en privat gymnasieskola…

På det följde ett par kommentarer i samma anda och huvudtesen som framhölls kokade ner till att det är synd om riskkapitalister, de behandlas inte objektivt i media och på sociala medier. En vänstermaffia kunde eventuellt ligga bakom.

Efter ett par kortare kommentarer blev mitt svar något mer omfattande och det kan väl säga sig vara riktat till er som tror att vi som är mot vinstdrivande bolag och ibland också privatägda bara går på magkänslan att vinst är fult eller något liknande. Här är i alla fall texten som den blev:

Det är inte brist på objektivitet som gör att vi reagerar olika på olika saker som också har vissa likheter. Anledningen till att det går att skriva artiklar om giriga riskkapitalister som skor sig på barnen är att girighet är det argument som används för att sälja idén att vinst är viktigt i välfärden. När det då visar sig att girighet orsakar brister är det självklart en viktig aspekt av en dåligt fungerande skola.

Vad som orsakar brister i en offentligt ägd skola kan som ni påpekar eller insinuerar vara bristande kompetens. Men det är knappast någon som försöker sälja in en styrningsform med argumentet att inkompetens är bra. Och om det är så att ni tycker att ”vi har insyn och inflytande” men ändå inget händer borde ni vara de första att motsätta er en marknadisering eftersom det ger ännu mindre insyn och inflytande. Mitt intryck är att det inte riktigt är vad ni vill.

När det gäller föräldrarkooperativ och att de flagrant bortses från är det knappast på grund av en vänsterkonspiration utan för att de är flagrant frånvarande i verkligheten. Majoriteten av privatägda skolor drivs som vinstmaximerande aktiebolag och andelen ökar snabbt. Kooperativ förekommer framför allt i argumentation om privatägda skolor och märkligt nog ofta i samband med vinstens förträfflighet vilket sällan ens är aktuellt för kooperativ som i regel är ideella bolag.

När det gäller skattepengar så har ni rätt, det är absolut en nagel i ögat. Det borde det vara för er alla om ni inte råkar äga en skola. Om ett företag tar ut vinst har vi betalt pengar som inte går till verksamheten vi ville ha. Det är ett omedelbart effektivitetstapp. Om bolag hade nöjt sig med överskott som återinvesterades i verksamheten hade frågan varit en annan. Men de ovannämnda riskkapitalisterna är inte så intresserade av det. Jag är välbekant med motargumentet att annan verksamhet då inte heller borde få ta ut vinst och det håller inte. Olika verksamheter lämpar sig olika väl för vinstincitament. Desto mer svårövervakat ett område är desto sämre är vinstintressen eftersom beställaren har svårt att bedöma om kvaliteten motsvarar priset som betalats. När det gäller till exempel skolgång kan det efter tolv år fortfarande vara svårt att veta om varan har levererats eftersom eleven är medproducent. Var gränsen ska gå kan förstås diskuteras. Tandkräm såväl som rättsväsende har funktioner i samhället. Dock är det betydligt bättre att överlämna tandkrämen åt det privata företaget och domstolarna till samhället. Sjukvård och skola ligger någonstans däremellan.

Sen är det bara konstigt att säga att ägandeformen inte har något med en konkurs att göra. Det är bara privata ägandeformer som går i konkurs. Kommuner eller staten tvingas lösa problemen istället. En av anledningarna till att privatägda skolor är så problematiskt är just detta. Att förlita sig på kreativ förstörelse är inte rimligt när det som kreativt ska förstöras är skolor med hundratals elever. Endast som absolut sista utväg bör skolor läggas ned eftersom det visar sig att tvingas byta skola är urdåligt för skolresultaten allt annat lika.

Slutligen, eftersom jag inte uppfattar er som några planekonomiskt övertygade trotskister, är det svårt att förstå den tilltro ni sätter till regleringar och kontrakt. Det är inte realistiskt eller ens önskvärt att detaljreglera svåröverblickbara verksamheter vilket till exempel förklaras här: http://ekonomistas.se/2011/11/14/vindflojlar-i-valfardsdebatten/

Henrik Jordahl jämför i Ekonomisk debatt 2008 offentligt ägd verksamhet med att ett företag väljer att själv utföra något istället för att outsourca det. Anledningen är de höga transaktionskostnaderna, han skriver så här:

”kontrakt [är] med nödvändighet inkompletta och omförhandlingar komplicerade och kostsamma. Transaktioner som omgärdas av stor osäkerhet och som kräver relationsspecifika tillgångar kräver invecklade kontrakt med stora behov av omförhandlingar. Till följd av detta blir det i sådana situationer relativt lönsamt att behålla den aktuella verksamheten inom det egna företaget. När tvister uppstår är företagets hierarkiska struktur effektivare än marknadens mer lösa relationer. […] Eftersom anställda inte har samma incitament som företagare att dölja och förvränga information kommer de att vara mer ärliga mot principalen än vad kontraktsanlitade företagare kan tänkas vara. Här är det relevant att stommen av offentliga tjänster finns inom de ”mjuka” områdena vård, skola och omsorg där kvalitet är svårare att observera och verifiera än vad fallet är för ”hårda” tjänster som sophämtning och vinterväghållning.”

Jonas Vlachos, nationalekonom som har skrivet det länkade inlägget ovan har också skrivit i Ekonomisk debatt och avråder från vinstdrivande skolor just för att det är så svårt att kontrollera och styra dem. Han skriver:

”Det är […] närmast ofrånkomligt att konkurrensen om eleverna leder till situationer där läraren på olika sätt uppmuntras att kompromissa med sitt professionella uppdrag.”

Han förklarar också varför vinstdrivande skolor kommer att välja bort elever som alla har rätt till en likvärdig skolgång:

”Oavsett utformningen har en skola och dess elever ett gemensamt intresse av att de minst resurskrävande eleverna inom olika ersättningskategorier söker sig till skolan. Även om skolorna inte själva får välja sina elever finns möjlighetten att via skolans inriktning, pedagogik, kringfaciliteter, marknadsföring och geografiska placering påverka vilka elever som söker sig dit. ”

Detta kan ingen tycka är acceptabelt. Och sedan är det problemet med kvalitet. Även om det som sagt är svårt att mäta finns det vissa ganska enkla mått, Jonas Vlachos igen:

”Ett sätt att försöka fånga kvaliteten i skolsektorn är att undersöka vilka resurser som läggs på utbildningen. Lärartätheten i kommunala grundskolor är 8,3 lärare per 100 elever, i vinstdrivande grundskolor 7,15 och i icke-vinstdrivande 9, och ett liknande mönster står att finna i gymnasieskolan (Vlachos 2011) Detta kan tyda på att vinstdrivande skolor håller nere kostnaderna på ett sätt som går ut över kvaliteten, men samtidigt är lärartäthet inte är ett perfekt kvalitetsmått: vem som är lärare och hur dessa arbetar kan vara viktigare. Forskningen finner dock tämligen entydigt att elevernas resultat förbättras, allt annat lika, av ökad lärartäthet och minskad klasstorlek (Fredriksson och Öckert 2008; Fredriksson med flera 2012)

Hans artikel finns utlagd på nätet här: http://www.nationalekonomi.se/filer/pdf/40-4-jv.pdf

och rekommenderas varmt. Han är framför allt negativ till vinstdrivande skolor. Jag är väl skeptisk även till andra, framför allt på grund av svårigheterna med ansvar, reglering och insyn. Var ni står är inte helt tydligt, så om det är så att ni också tar avstånd från vinstdrivande skolor kan vi kanske enas om något 🙂