Etikettarkiv: Science

Sommarjobb i offentlig sektor minskar våldsbrott med 43% – bevis från ett randomiserat experiment

VDM1214-006

I en tid när i princip alla partier är för längre straff – vissa för särskilda brott, andra för nästan allt  och några möjligtvis med lite vård som en del av fängelsevistelsen – är det värt att lyfta fram alternativen. För när högern inte förstår (vill?) bättre och vänstern inte vågar finns det inte många  kvar som verkar kunna föreställa sig ett bättre samhälle. Och det är synd. För ett bättre samhälle är inget som kräver särskilt stor fantasi (till skillnad från ett bästa samhälle). Det kräver kanske lite tråkig läsning eftersom bra idéer inte alltid kommer i bra förpackningar. Men likväl finns alternativ ofta redan tillgängliga.

Det är vad jag tänker när jag läser ”Summer jobs reduce violence among disadvantaged youth”. Artikeln är skriven av kriminolog Sara B. Heller och publicerades i Science, en av världens främsta vetenskapliga tidskrifter (för dig som undrar varför tidskriftsrankning kan vara av vikt och inte är bekant med ord som bibliometri eller impactfactor finns lite ingångar i länkarna).

Artikeln tar en fråga: hur minskar vi ungdomsbrottslighet? Och testar en någorlunda enkel lösning: ge dem sommarjobb i offentlig sektor. Och resultatet? En tydlig minskning i våldsbrott.

För vänner av sociala förklaringar till brott kan det tyckas självklart. Som duh!-forskning. Alla borde väl fatta det här redan? För de som tror att alla former av sociala förklaringar bara är ett blödigt försök att skydda brottslingar från ansvar borde det däremot vara en ögonöppnare. Vi pratar om en relativt kort insats – åtta veckors sommarjobb – som ligger väl inom räckhåll för det offentliga. Och det minskar sannolikheten för att bli arresterad för våldsbrott med 43 procent! De som hävdar att det offentliga inte kan skapa jobb eller har en roll att spela för att förhindra brottslighet kan ta och kamma sig.

Occupy4Prisoners: The Injustice System on Trial – 4/24/2012

Vad är det då som gör att den här artikeln över huvud taget publiceras? Och i en av de främsta tidskrifterna i världen? Svaret är randomiseringen. Att man tog 1634 ungdomar och lottade dem till tre grupper. En grupp fick erbjudande om sommarjobb, en annan samma sak men inklusive extra psykologisk träning och den tredje fick det som hade varit deras lott om experimentet aldrig hade blivit av – inget erbjudande om jobb (från försöket, de var fria att skaffa sig ett jobb på annat sätt om de ville det).

 

Och varför är detta så viktigt? Att syssla med lotteri inom forskning? Svaret är att det är det bästa sättet att faktiskt få klarhet i vad som orsakar något annat. Vi människor vill nästan alltid ta reda på orsaker. Ibland kan det leda oss fel, som när journalister skriver artiklar om  opinionsförändringar och försöker förklara händelser som förklaras bättre med slumpen. Vissa saker bara händer.

Men ofta är det högst rimligt att fråga sig varför något händer. För utan den kunskapen är det svårt att göra så mycket åt saken. Men för den som verkligen försöker ta reda på vad vi vet om orsaker inom komplexa system (och påfallande ofta inom enklare också) blir det ofta svårt att säga någonting alls om orsakerna:

– Patienten dog av att hans hjärta stannade.

– Men det stannade för att hans lunginflammation gjorde det svårt att få syre till blodet.

– Och lunginflammationen fick han för att han låg med respirator efter en operation.

– Som han genomgick för att han ramlade och bröt lårbenshalsen.

– På en matta som låg snett i en köpcentrum.

– Så vad dödade då mannen?*

Detta kan vara ganska knepigt att bena ut och många misstag har skett under årens lopp. Äldre kvinnor kan till exempel ha fått utskrivet östrogen efter klimakteriet eftersom det i studier hade visat sig att de kvinnor som fick det levde längre. Problemet var att de kvinnorna som fick det antagligen också var drivna och intresserade av sin hälsa. De var därför friskare än andra och när de då med sin drivkraft till hjälp efterfrågade en lösning på sina klimakterieproblem fick de det. Många lär ha drabbades av cancer mycket tidigare än de annars hade gjort. Men i statistiken syntes inte det eftersom de fortfarande var friskare än många andra – som alltså dog ännu tidigare. För en kort redogörelse se Ottawa universitets sammanfattning.

Samma problem står vi inför när samhällsproblem ska lösas. Om vi tittar på sannolikheten att begå brott mellan två grupper, de ungdomar som jobbar på sommaren och de som inte gör det är jag övertygad om att vi skulle se en stor skillnad.

Problemet är att vi då skulle jämföra ungdomar som utan hjälp får jobb med de som inte får det. Dessa lär skilja sig åt. Oavsett om man tror att den ena gruppen utnyttjar sitt rikare kontaktnät, sin inlärda förmåga till självkontroll eller bara har en bättre attityd spelar ingen roll. Det skulle vara två ganska olika grupper du jämförde och resultatet skulle inte gå att tolka som att ha sommarjobb minskar brottslighet utan som att olika grupper beter sig olika, ett föga spektakulärt resultat. De som fick sommarjobb på grund av bättre självkontroll kommer antagligen på grund av samma självkontroll inte slå någon på käften i korvkön. Och om det bredvid honom skulle stå någon som hade svårare att kontrollera sin ilska är det en person som med större sannolikhet inte heller kommer uppskattas på en arbetsplats där konflikter hela tiden riskerar att uppstå. På det sättet kan våldsbrott och brist på arbete hänga ihop statistiskt utan att ett orsakssamband föreligger. Det kan också hänga ihop på helt andra sätt. Problemet är att du inte kan veta det genom att bara jämföra grupper med och utan jobb.

Det stora med Sara B Hellers studie är att hon faktiskt kan visa att det är det där jobbet som It's a Lotteryspelar roll. Nyckeln är den slumpmässiga tilldelningen. För oavsett hur de 1634 ungdomarna skiljer sig åt blir deras egenskaper jämnt fördelade i grupperna. Detta kan delvis undersökas i efterhand (vilket görs och visar just likheten mellan grupperna). Därför är det enda som skiljer grupperna åt den behandling de fått. Skillnader i brottsfrekvens måste alltså då bero på den givna behandlingen, i detta fall ett sommarjobb under 8 veckor.**

Behandlingen innebar också att ungdomarna fick en jobbmentor som diskuterade deras situation och arbete regelbundet. Den grupp som också fick genomgå ett program för att lära sig att kontrollera sina känslor och tankar och arbeta med att sätta upp mål hade samma resultat. Det kan betyda två saker. Antingen fungerar inte det psykologiska tilläggsprogrammet. Eller fungerar det, men ungdomar lärde sig samma saker på arbetet vilket Sara B. Heller är inne på.

Intressant är också att den stora effekten inte ses under själva sommaren. Det hade annars varit en rimlig hypotes att brott minskar eftersom ungdomarna är på jobb och helt enkelt inte har tid över för att slåss. Men icke. Skillnaden i våldsbrott blev inte statistiskt signifikant förrän efter ungefär sex månader, det vill säga tre månader efter att sommarjobben hade avslutats. Skillnaden mellan grupperna fortsatt också att öka fram till studiens slut, 16 månader efter att den påbörjades. Vad ungdomarna fick med sig från sommarjobben hade de alltså nytta av åtminstone ett år senare.

Den kumulativa skillnaden i våldsbrott mellan grupperna. Från Science-artikeln: Summer jobs reduce violence among disadvantaged youth av Sara B. Heller Science 5 December 2014: Vol. 346 no. 6214 pp. 1219-1223 DOI: 10.1126/science.1257809

Den kumulativa skillnaden i våldsbrott mellan grupperna. Från Science-artikeln: Summer jobs reduce violence among disadvantaged youth av Sara B. Heller Science 5 December 2014: Vol. 346 no. 6214 pp. 1219-1223 DOI: 10.1126/science.1257809

 

Bilden visar den adderade skillnaden, månad för månad mellan grupperna. Anledningen att det står Intent -to-treat är att hon jämförde mellan grupperna som lottades fram. Bland de som erbjöds jobb tog inte alla det. Om hon bara hade använt de som anställdes i analysen hade hon förstört effekten av att först ha lottat ungdomarna till olika grupper. Det beror på att de 75 procent som faktiskt tog jobbet lär skilja sig från de resterande 25 procenten, och ännu viktigare, från de som lottades till kontrollgruppen. Gruppen där ingen fick erbjudande om jobb. Hade Sara B. Heller inte använt intention to treat hade hon jämfört två grupper med olika egenskaper, problemet hon försökte undvika genom själva lottningen.

Andra saker som är intressanta med studien är att annan form av brottslighet inte påverkades. Stöld, drogförseelser och annan brottslighet (hopklumpat i redovisningen) var lika mellan grupperna. Orsaken är troligtvis att just våldsbrott ofta är spontana handlingar som sker i affekt. Att genom arbete lära sig hantera konflikter på andra sätt minskar då risken för just sådana brott medan andra brott som kanske begås av andra skäl inte påverkas. En annan förklaring till att stöld inte skiljer sig åt mellan grupperna kan dock vara ett mätfel. Heller skriver i extramaterialet till artikeln att stöld sällan leder till att någon arresteras. Det är alltså troligt att hennes resultat är snedvridna på ett sätt som gör det svårare att upptäcka en faktisk skillnad mellan grupperna. Gruppen utan jobb kan ha stulit mer än de med jobb, men om bara enstaka arresteras kan skillnaderna mellan grupperna bli för små för att mäta.

Vad som är lovande med studiens resultat är också att den troligtvis underskattar effekterna av att få ett jobb. Dels för att bara 75 procent faktiskt tog jobbet vilket lär ha vattnat ur effekten lite. Och dels för att utfallet i studien, arresteringarna borde vara mindre än det verkliga antalet våldsbrott. Anledningen är att tydligen anmäls ungefär hälften av alla våldsbrott. Av dem är det sedan hälften som leder till att någon arresteras. Om vi inte tror att det finns en större benägenhet att bli arresterad i någon av grupperna betyder det att skillnaden vi ser mellan dem egentligen är fyra gånger så stor. Det skulle betyda att de 4 färre våldsbrott per 100 ungdomar som uppmättes egentligen är 16 färre per 100 ungdomar. Även Hellers diskussion om detta återfinns framför allt i extramaterialet.

Unequal Justice in America

Summa summarum är det alltså inte så dumt med de kommunala jobbprogrammen. Priset på våldsbrott lär vara ganska högt. Skador, skadestånd, rättegångar, rädsla och sekundära kostnader för extra säkerhet och risken för mer våld etc. Någon borde kanske ta och räkna på det. Fängelser är inte gratis och om vi kan välja mellan att lägga pengar på hårdare straff eller offentliga anställningar förefaller det senare betydligt trevligare för alla inblandade, de som annars är våldsamma, de som annars utsätts för våld och de som annars får arbeta med mindre bemanning.

Fullständig referens för artikeln är: Sara B. Heller, 2014, Summer jobs reduce violence among disadvantaged youth i Science 5 December 2014: Vol. 346 no. 6214 pp. 1219-1223 DOI: 10.1126/science.1257809

Science är tyvärr inte öppen utan du behöver gå via en universitetsserver för att få tillgång till artikeln om du inte vill betala för den.

* För en liknande övning i kausalitetens snåriga skog se till exempel Maciej Zarembas uppmärksammade reportage Vad var det som dödade Herr B?

**En fråga som kanske uppstår är: Om vi nu vet att randomisering slår det mesta, varför forskar vi inte alltid så? Och det enkla, men nedslående svaret är kostnader och krångel. Det är bökigt att studera tusentals människor och fixa och dona med lotter och och jobb-erbjudande. Jämför det med att bara gå till ett par register och kolla vilka som hade jobb och vilka som arresterades för brott. Till följd av detta görs det massor med studier av det senare slaget. Ibland är de tillräckligt bra och ibland – som med långvarig hormonbehandlingen för klimakteriebesvär – katastrofala.

Annonser