Jag är beredd att överge krav på god ton i vissa lägen – SOS-alarm illustrerar problemet allt för väl

Ambulans i Stockholm, bildlänk till upphovsman på Flickr
Jag är ett stort fan av sammanhängande resonemang och välformulerade argument. Men ska man ta omhand rädda och skadade personer får deras retoriska förmåga  kanske ses som tämligen sekundära för beslut om hur de ska behandlas. Att inse att förolämpningar eller osammanhängande tal hör till situationen och inte till personen brukar vara någorlunda lätt. Det innebär att alla som i sitt yrkesliv kommer i kontakt med rädda, sjuka eller skadade personer får finna sig att ibland hjälpa människor som är allt annat än tacksamma och älskvärda mot en.

Polisen får inte slå tonåringen för att han kallade honom snutjävel. Undersköterskan får inte vanvårda en dement patient trots att den dementa kan vara både otrevlig och osammanhängande. Den unga läkaren får inte ta åt sig när en upprörd anhörig säger att den vill ha en riktig läkare och menande tittar på namnskylten med texten underläkare/AT-läkare.

Ibland brister det dock något så in i helvete. Sällan har fem minuters ljudupptagning varit så drabbande. En skjuten tonåring ber om hjälp. Personen vars jobb det är att bistå honom säger inte snabbt: Ok, ge mig först adressen så skickar jag dit polis och ambulans. Istället får han när han, efter extrem självbehärskning tappar det, en lektion i god ton: ”Kan du skärpa dig i stället för att kalla mig jävla idiot? Vill du ha hjälp”?

Hela samtalet med SOS-operatören kan höras på Sveriges radio P4:s sida här (jag lyckades inte bädda in ljudklippet trots flera försök). Trots att pojken direkt säger var han befinner sig tar det två minuter innan det blir klart att han kan få en ambulans till Tallhöjden.

Nu vet jag inte vilken etnicitet pojken hade, men det är helt klart att om endast ett välformulerat samtal – där man medelst bra syntax och trevlig ton vänligt framför att man haft den tråkiga erfarenheten att mottaga ett flertal skott mot sin numera sargade lekamen – är vad som krävs för att få hjälp av samhällets uniformerade personal borde det knappast överraska om förtroendet för brandkår, ambulans och polis är lite sämre bland vissa medborgare.

Konsultbolaget Miklo skriver till exempel i sin rapport från 2013:

Bland respondenterna som har minst en förälder född i ett annat land, är missnöjet och bristen på förtroende betydligt högre. Till exempel är 32,6 procent av de tillfrågade med invandrade föräldrar missnöjda med bemötandet de fått i kontakt med Polisen, jämfört med 18,3 procent av de med infödda föräldrar.

Åldersmässigt är den yngsta gruppen, 15 – 22 år, mest skeptiska mot Polisen

Det knyter också an till vem vi kan sörja och känna för. SOS-operatörerna måste ställa kontrollfrågor för att försäkra sig om att det är på riktigt. Allt för många gör det ofattbara och busringer. Men när dessa frågor ställs måste det göras av någon som kan sätta sig in i att om det här nu är sant, att personen knappt kan tala för att han är skjuten i munnen, så måste man samtidigt som man kontrollerar sanningshalten göra det på ett sätt som inte raserar allt förtroende hos den som, tills motsatsen är bevisad, får antas vara i livsfara.

Kan vårdpersonal inte känna med dessa personer om de uttrycker sig klumpigt, då har vi problemen bloggen Medborgarensomkund skriver om i inlägget Offentlig sorg – döden som symbol och verklighet. Som att vissa personers lidande är lättare att ignorera än andras och att det får dödliga konsekvenser. Som att det kan vara allt ifrån geografiskt avstånd till hudfärg till diskreta identitetsmarkörer som samtalstonen. Då är det dags att se över vilka krav vi har på välformulerade argument.

Smålustig tjänsteman och förbannade bönder, men Sydsvenskan har inga svar att komma med

Det är påtagligt hur många kor som fotograferas ute i hagarna och hur svårt det är att hitta en inomhusko på Flick. Dår är ändå de svenska korna som ska ha det bäst i EU enligt artikeln inomhus 8–10 månader om året.

Mjölkbönder vill att regler som garanterar kor fritt bete, tas bort. Chefen för Skånes djurskydd, Marcus Björklund, uttrycker sig lite skämtsamt om vad det kommer att göra med Bregott-reklamen som i många år kapitaliserat på hur härligt korna har det. Marcus Björklund blir anmäld till JO.

Detta rapporterar Sydsvenskan om i en ganska lång text. Men ingenstans ställs frågor om vad som är rätt och fel. Får och bör inte en tjänsteman försvara gällande lagstiftning på ett lite skämtsamt sätt? Är det verkligen ett ”grovt maktmissbruk” som det står i en anmälan? Och om Lantbrukarnas riksförbund säger att bönderna är hårt ekonomiskt pressade av att tvingas ha korna ute, varför spelar det någon roll huruvida bönderna vill korna väl eller inte vilket LRF:s Jonas Carlberg tycks mena?

Eftersom jag sitter hemma och är lite krasslig blev det ett mejl till Sydsvenskans journalist Olle Lönnaeus. Deras slogan är trots allt: för att du bryr dig 🙂

——– Ursprungligt meddelande ——–
Ämne:     Tjänstemän och bönder
Datum:     Wed, 18 Feb 2015 10:02:14 +0100
Från:     Jesper Petersen
Till:     olle.lonnaeus@sydsvenskan.se

Hej

När jag läser din text om mjölkböndernas reaktion på djurskyddsinspektören Marcus Björklunds lite skämtsamma försvar av rådande regelverk i dagens Sydsvenskan (http://www.sydsvenskan.se/sverige/mjolkbonder-vill-latta-pa-betestvanget-1/) känns det som om de viktiga frågorna helt saknas.

Att bönderna är arga och pressade framgår och att detta har lett till anmälningar. Men är det verkligen ett övertramp att en tjänsteman offentligt försvarar rådande regelverk eller uttrycker en åsikt om det? Finns det regler som avråder från det? Lagar mot det?

Läser man till exempel vad statsvetare Lennart Lundquist skriver om tjänstemäns ansvar förefaller det snarare vara av stort värde om de vågar stå för vad de anser vara viktigt att föra ut till oss medborgare. Lundquist skriver att en komplicerad demokrati är beroende av att tjänstemännen går ut med problem och synpunkter offentligt så att vi andra kan ta ställning i politiska frågor.

Som journalist har du väl också ett liknande ansvar? Jag som medborgare och tidningsläsare kan inte veta allt utan litar på att du och dina kollegor i mitt ställe följer upp påståenden med faktakoll och motfrågor. Därför undrar jag varför du valde att avstå från det i din text?

Ingenstans framgår det om djurskyddsinspektören Marcus Björklunds kommentar varit ”direkt olämpligt”, ”ett stort regelövertramp” och ”ett grovt maktmissbruk” som det står i de citerade anmälningarna. Det är väl det intressanta? Att människor med ekonomiska intressen är arga när de inte får som de vill kan knappast vara en särskilt spektakulär nyhet i sig.

Sedan undrar jag varför Jonas Carlberg från LRF inte får den självklara frågan hur han kan vara övertygad om att svenska mjölkbönder inte kommer minska på det fria betet, om reglerna att korna måste få vara ute minst 3-4 månader tas bort. Han säger själv att bönderna är oerhört ekonomiskt pressade och djurskyddsinspektören ger honom rätt i att det är dyrare att ha korna ute. Därefter hänvisar Carlberg till att vi ska lita på att bönderna vill korna väl.

Vad spelar det för roll att någon vill djuren väl om de enligt samma personer är ekonomiskt tvingade att behandla dem sämre? Om du som journalist ska vara medborgarens representant bör du väl ställa de kritiska motfrågor som medborgaren uppenbart själv hade ställt om han eller hon varit på plats?

Jag tycker att tendensen att reducera journalistik till han-sade-och-sedan-sade-hon-rapportering är väldigt olycklig. Du och dina kollegor är betydligt mer insatta i varje fråga ni rapporterar om än de flesta av oss läsare är. Om inte ni kan dra slutsatser om vad som är rätt och fel och rapoortera [sic] det utifrån det material ni har hämtat in, utan istället bara presenterar materialet som citat och åsikter från olika personer eller grupper, ber ni oss läsare dra just sådana slutsatser som ni inte själva klarade av. Är det verkligen rimligt?

Med vänlig hälsning
Jesper Petersen

————————————————–

Jag räknar med ett kort och överlägset svar. Det är nämligen vad Olle Lönnaeus har skickat tidigare när jag frågat om det inte finns ett journalistiskt imperativ att rapportera vad som är sant och inte bara vad folk säger och tycker.

Han-sade-hon-sade-journalistik är en gammal käpphäst jag tenderar att vilja återkomma till. Det är uppenbart att allt för många (inte bara journalister) förväxlar objektivitet med neutralitet. Om någon har rätt är det objektivt sant och ska rapporteras. Att någon inte håller med kan också rapporteras, men att inta en neutral hållning som journalist är i det läget ohederligt.

I ovanstående fall vill jag som läsare framför allt veta om chefen för Djurskyddsmyndigheten faktiskt har gjort fel. För om han inte har gjort det är nyheten bara att bönder vill ha korna instängda i lador mer än 8-9 månader per år och är arga för att de inte får det. Men Olle Lönnaeus svarar inte på sådana frågor i sin text. Det är synd.

För mer läsning om han-sade-hon-sade-journalistik se till exempel den här artikeln från Harvard Kennedy school: http://journalistsresource.org/skills/research/beyond-he-said-she-said-using-research-12-controversial-issues#

Uppdatering (2015-02-19): Olle Lönnaeus har svarat, men i princip bara att det var bra som han skrev. Jag undrar om han har kunnat bilda sig en egen åsikt och vad den i så fall är eftersom han har undersökt ärendet på ett sätt jag inte har möjlighet till. Min tanke är att antingen har han landat i vad som är rätt och fel och då borde han redovisa det. Alternativt har han inte kunnat göra det och då är det konstigt att vi förväntas göra ett bättre jobb än han har gjort.

Gud med en vrede vars storlek endast kan mätas med hans mindmap

Meddelande från gatupredikant i Las Palmas

Meddelande från gatupredikant i Las Palmas

Jag antar att det är brimstone Gud ska komma ner med men jag kan inte låta bli att uppskatta alternativet. En fruktansvärt förbannad fadersgestalt som ur ett eldmoln framträder och vrålar: INGA FÖRSLAG ÄR FÖR DUMMA!!!!!

Alternativt har han redan brainstormat med Mikael och de fyra ryttarna och nu jävlar har proppen gått ur. Utrustad med en sammanfattande mindmap tar Gud fader världens folk i upptuktelse. Det har blivit svårare sedan Sodoms tid. Då räckte det bra med att ha sex på ett för Gud misshagligt sätt. Nu krävas fyrfärgspennor och riktade sambandspilar för att vi alla ska förstå varför eld regnar ner över oss. Världen har blivit bra komplicerad, men Ernst Kuppler, projektledare av guds nåde kommer leda dig igenom processen.

Diskrimineringslagar utan gränser när veganer och kommuner ska leva ihop

Slumpmässigt vald grönsaksbild från Flickr tagen av Sebastian Heil.

Slumpmässigt vald grönsaksbild från Flickr tagen av Sebastian Heil.

 

Jag kan tänka mig att bortse från det taktlösa i att uttrycka en avvikande hållning i en semioffentlig åsiktsgemenskap som Facebookväggar ofta utgör. Anledningen är att många av våra personliga erfarenheter ger upphov till frågor som berör alla andra i samhället. Som var gränsen för Diskrimineringslagen bör gå och om ’jag mår fruktansvärt dåligt’ är ett fullgott argument för att anpassa lagar och annan verksamhet efter personens önskemål.

Diskussionen, den här gången, inbegrep en vegan som ligger sömnlös på nätterna. Hans dotter kan tvingas äta mat som hon aldrig har provat. Det är mot allt han tror på och vill föra vidare. Han är kränkt av kommunen och dess tjänstemän, som inte tillhandahåller vegansk kost. Trådstartaren har nyss fått veta att såvida inte ett läkarintyg finns på att dottern ska ha veganmat erbjuder Eslövs kommun endast lakto-ovo-vegetarisk- och fläskfri kost, som alternativ till den vanliga maten.

Vad kan man göra som förälder i den här situationen? Och vad bör man göra? Hur bör alla som inte tycker att veganer har rätt i att djurkonsumtionen borde avvecklas förhålla sig till en minoritets önskemål? Och vilka vägar har vi i ett demokratiskt samhälle att hantera intressekonflikter som ofrånkomligen uppstår?

Kompromisser är inte kul – men nödvändiga

Det finns en svår men nödvändig avvägning där när det kommer till det gemensamt finansierade, som mat på förskola är (men givetvis också allt annat som är gemensamt finansierat). Vi som betalar är inte alltid de som utnyttjar tjänsterna. Det innebär att föräldrars önskemål på vilken mat som ska tillhandahållas hela tiden måste vägas mot vad vi alla tycker är rimliga att betala för.

Ovanstående kräver en demokratisk styrning och kompromissande. Vi måste kunna resonera oss fram till vad som är lagom. Reglerna för ett sådant samtal måste vara:

”att det inte går att övertyga alla i vissa frågor, trots att man själv är övertygad. Det faktum att man valt att argumentera offentligt i syfte att nå enighet, innebär att man måste avstå från argument vars grund inte är tillgänglig för andra.”

som en offentlig utredning om engagemang, mångfald och integration (SOU 2004:49) uttrycker det.

Läkarintyg hör inte till saken

Eftersom medicinska skäl ofta ger en självklar rätt till särskild behandling är det lätt att sådana här frågor hamnar på sjukvårdens bord. I ett fall som det här tycker jag det är direkt olämpligt. Jag ogillar slapp användning av läkarintyg. Intygsskrivande är myndighetsutövning och det är viktigt vi är överens om vilka gränser myndigheter ska förhålla sig till. Det har hänt någon enstaka gång att en patients förväntan på vilka intyg jag kan och bör skriva krockar med min. Jag vidhåller då att alla förlorar på om läkarintyg undergrävs.

Hälsoargument strösslas ofta i diskussioner som rör mat och föräldraskap. Det är olyckligt. Det finns minst tre skäl som talar för att till exempel veganers önskemål bör hållas utanför vården:

1: Det finns inget som säger att det är farligt att vänja ett barn vid icke-vegansk kost. Jag söker efter medicinska studier på Pubmed, en av de största databaserna, men hittar inget i den vägen. En nättidskrift frågar en forskare i alla fall om det finns teoretiska grunder för att ändå misstänka att det skulle kunna vara farligt. Svaret är nej:

”Professor Bjørn Skålhegg of the University of Oslo’s Department of Nutrition concurs. Nothing would indicate that the bodies of vegetarians should reject meats.

‘A person might have a little problem if he or she started right out on a huge steak. Their body might not have sufficient levels of the right enzymes. Along the same lines it can be hard to digest any large meal after a long fast or period of starvation,’ he says.” Science Nordic: Does meat make vegetarians ill?

Man kan alltså bli lite orolig i magen, men alla barn riskerar det när de provar något nytt. Om de tar det lite lugnt i början finns det inget som säger att det ska vara ett problem med mjölk och ägg.

Det borde inte heller ligga i veganers intresse att hävda motsatsen. Föräldrar som medvetet skapar ett medicinskt tillstånd hos sina barn är farligt nära en konflikt med Socialnämndens lagstadgade ansvar att i nära samarbete med familjen:

”främja en allsidig personlighetsutveckling och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och ungdom”

Att begränsa möjligheten att tillgodogöra sig näring är knappast en allsidig fysisk utveckling.

2: Det finns inga skäl att rekommendera en vegansk kost till ett barn av hälsoskäl. Den som i tjänsten intygar något sådant är ute på tunn is. Det enda som möjligtvis hade kunnat intygas är att barnet inte uppvisar några tecken på undernäring efter att ha levt som vegan fram till nu – om så är fallet.

3: Det är inte heller en hälsofråga som leder fram till läkarbesök utan att kommunen har valt att dra en gräns vid att endast två sorters specialkost serveras med det givna undantaget att specialkost av medicinska skäl tillhandahålls. Föräldrarnas intresse av sjukvårdens bedömning är alltså administrativt, inte hälsorelaterat.

Det är inte fel om kommunen vill laga vegansk mat

I korthet tycker jag att våra gemensamma tjänster, till exempel sjukvård och barnomsorg, så långt det är möjligt bör försöka tillmötesgå medborgares intressen. Dock betyder det inte att man alltid har rätt till det man önskar. Till exempel en väldigt specifik kost. Om man ändå vill ha den, till exempel för att minska djurkonsumtionen, kan man argumentera för till exempel en köttfri måndag eller mer resurser för att kunna laga fler sorters mat. Däremot är det inte lämpligt att försöka undgå problemet genom en alltför vid tolkning av diskrimineringslagen eller genom att utnyttja andra samhällsfunktioner som sjukvården för sina syften.

Vi borde inte äta djur

Djurindustrin är vidrig och de skäl vi har att hålla fast vid den bygger på ytterst lös moralisk grund. Vi gillar kött och andra djurprodukter. Så även om djur uppenbart är förmögna att lida väljer många av oss att fortsätta döda dem för vårt nöjes skull. Vem har inte hört det infantila argumentet: ”Men det är ju gott med kött!”?

Behov är inte heller en möjlig tillflyktsort för köttätarnas försvarare även om många låtsas som om det vore det. I höginkomstländerna finns alla möjliga alternativ till kött och andra djurprodukter. Jag skrev om det här för några år sedan på tidningen Lundagård, tidigare kunde den läsas här, men de verkar ha tagit bort inlägget nu (2015-02-02).

Att i vårt samhälle ha insett hur fel det är och ändå se det fortgå varje dag är självklart plågsamt. Visst sker det små förbättringar, långsamt, men det går allt för sakta. I det läget väljer många att själva utesluta djurprodukter från sitt liv så mycket det bara går. Det är ett sätt att hantera sina insikter.

I mitt fall är det insikten att Snickers fungerar som snabbfrukost som är det stora hotet för tillfället.

Att de flesta av oss antagligen skulle må bättre av lite mer vegetarisk mat borde på sikt gå att nå ganska stor uppslutning runt. Bild från XKCD.com

När man sedan blir förälder hamnar man i en knipa. Ska barnen växa upp i det samhälle som är otillräckligt på så många sätt? Det förefaller svårt att komma ifrån. Men som förälder kan man delvis bestämma villkoren för den omedelbara miljö ens barn växer upp i. Det är långt ifrån tillräckligt, men det ger nog lite tillfredsställelse.

Kollision med förskolan

Ganska snart kommer föräldrar till en punkt där resten av samhället gör sig påmint. Barnen ska passas av någon. Av vem? En själv? En vän? Ett kooperativ? En förskola? Samhället närmar sig. Om man har svårt för hur samhället är organiserat, och det borde vi nog alla ha egentligen, är det svårt att inte leta efter utvägar.

Det är då förskolans kostblanketter blir en svår politisk fråga. Förskolan kanske serverar stora mängder kött varje dag. Men de ska i alla fall inte göra det till mina barn – är lätt att tycka. Och så länge förskolan säger att: okej, vi kan ordna specialkost, det är inte ett alltför stort problem; är allt frid och fröjd.

Det finns dock skäl att misstänka att kommuner börjar få svårt att så lättvindigt säga ja till alla önskemål. Antalet föräldrar som kräver specialkost har ökat dramatiskt och oavsett om det finns goda skäl innebär det ett problem.

Att tillgodose ett stort antal kostpreferenser kostar inte bara pengar och personal i köket. Det innebär också risker vid de gemensamma måltiderna. Personalens uppmärksamhet kan vara det som räddar livet på barn med nöt- eller skaldjursallergi. Om en barngrupp på 20 barn innebär 15 olika sorters mat är risken stor att mat hamnar i en mage den inte var tänkt för.

Det finns alltså legitima skäl att fundera på gränser för olika kostpreferenser. Ansvaret är gemensamt.

Tagga ner och arbeta för köttfri måndag

Min utgångspunkt är att vegan är man framför allt för att man gjort analysen ovan, djurproduktionen är inte försvarbar och jag vill inte vara en del av den vilket inte andra heller borde vilja vara. Det är argumentet jag själv har störst förståelse för.

Min föreslagna lösning är därefter: Istället för att utnyttja sjukvården för att kringgå kommunens beslut och undanta sitt barn från den gemensamma maten bör föräldrar med starka åsikter och mycket engagemang i matfrågor agera demokratiskt. Ett enskilt barns djurkonsumtion gör varken till eller från jämfört med om föräldrarna lyckas övertyga sina medmänniskor om att införa en köttfri dag i skolan.

Tanken är till lika delar hämtad från ett nyttomaximerande tänk om att det är antalet djur som lider/dör som är det viktiga och en demokratisk tanke om att välfärden behöver de röststarka föräldrarna vilka annars kan dra sig undan helhetsansvar med hjälp av en kostblankett.

För att inte försvinna i väg i ett långt resonemang om demokratins funktioner vill jag bara i förbigående hänvisa till det Albert O. Hirschman har skrivit om Exit och Voice. Grundtanken är att ska något bli bättre måste vi stanna kvar och förändra genom att göra vår röst hörd. Att istället undandra sig en verksamhet man är missnöjd med leder bara till ytterligare försämring.

Eftersom jag utgår från att veganer är moraliskt övertygade om att det är djurens välfärd som kommer först tycker jag att en generell minskning av djurkonsumtionen måste vara bättre än individuella lösningar som mer syftar till att själv må bra inom sina moraliska ramar. Ett enkelt svar på det hade förstås varit att man kan göra både och. För det kan man för det mesta. Om inte kommuner verkligen är beredda att säga ’nej, det räcker nu’, vilket få verkar vara.

Det som förvånar mig dock är att jag serveras helt andra argument när jag hävdar ovanstående. Istället bjuds jag på:

1: Ingen vet hur barnet reagerar om det börjar äta lakto-ovo-vegetarisk kost.

2: Föräldrar mår dåligt om deras moraliska övertygelse är i konflikt med vad välfärden erbjuder.

3: Livsmedelsverkets rekommenderar att veganer ska få vegansk mat.

4: Det är olaga diskriminering att inte servera veganers barn specialkost.

Sömnlöshet, rädslor och Livsmedelsverket

Som jag redan har påpekat ovan är argument 1 och 2 ytterst tveksamt att slänga in i en sådan här diskussion. Även om det är jättejobbigt att leva tillsammans i ett samhälle vi önskar vore så mycket bättre kan vi inte utforma det efter principen att om någon säger sig må tillräckligt dåligt bör deras önskningar tillgodoses. Argumenten måste vara tillgängliga för alla när man argumenterar offentligt. Magkänslan får man alltså hålla för sig själv. Men Livsmedelsverkets hemsida är högst tillgänglig:

Livsmedelsverket skriver i sina riktlinjer för förskola:

”Livsmedelsverket rekommenderar inte veganmat för barn i förskoleåldern.”

Men några rader längre ner skriver de:

”Det är dock viktigt att erbjuda så väl sammansatt mat som möjligt för de barn där familjen väljer att äta veganmat.”

Så okej, de ska få det trots att det inte rekommenderas? Men är det alltid så? Nja, texten fortsätter:

”I dagens mångkulturella Sverige bör man i möjligaste mån ta hänsyn till de krav religioner ställer på mat och livsmedel.”

I möjligaste mån. Här förstår jag att det uppstår ilska och missförstånd. Det måste göras en proportionalitetsbedömning av vad som är möjligt. Det är lite dit jag har velat komma hela tiden. Den lokala demokratin, det kommunala självstyret. Någon som kan avgöra när önskemål blir för omständliga och går ut över för mycket annan verksamhet. Med andra ord: kommunens politiker, alternativt tjänstemän om beslutet delegeras till dem. Livsmedelsverket verkar i alla fall vara inne på den linjen eftersom de skriver:

”Kommunens styrande organ fattar beslut om styrdokument på området mat och hälsa.”

Det är alltså en kommunal fråga om det inte är direkt olagligt. Flera kommuner har riktlinjer som stödjer veganer om de skulle kräva särskild kost åt sina barn.

Halmstad kommun skriver i sina riktlinjer:

Specialkost eller konsistensanpassad kost ska serveras vid behov och kan beställas av medicinska, religiösa, kulturella eller etiska skäl.

Malmö stad exemplifierar indirekt diskriminering i förskolan så här:

”om alla barn serveras samma mat så diskrimineras de barn som p.g.a. religiösa skäl behöver annan mat.”

Men tydligen inte Eslövs kommun som på sin hemsida skriver:

Specialkost serveras till de barn som har behov av detta. Ett läkarintyg på den ordinerade kosten behövs […]. När det gäller vegetarisk samt fläskfri kost anmäls detta på respektive förskola.

Bryter Eslövs kommun mot lagen när de skriver så här?

Sekulära veganer diskrimineras inte enligt svensk lag

Det enkla svaret är nej. Enligt svensk lag räcker inte en moralisk övertygelse för att kvalificera sig för Diskrimineringslagen. Helt enkelt för att moralisk övertygelse utan religion inte är upptaget i lagen som diskrimineringsgrund. Det kan tyckas märkligt, men med tanke på att många grundar mycket av sin indignation på påstådd kunskap om lagar och regler får man läsa dem ordentligt också.

Enligt Diskrimineringslagen är det förbjudet att diskriminera någon direkt. Det innebär att ingen får behandlas ofördelaktigt på grund av de diskrimineringsgrunder som anges. Religion och etnicitet finns med, men inte ren moralisk övertygelse. I det här fallet är det inte heller direkt diskriminering eftersom barnen behandlas mer lika – än om de hade fått separat kost.

Dock finns det något som kallas indirekt diskriminering i lagen.

Om alla behandlas lika är det inte säkert att det drabbar alla på samma sätt. Ta till exempel mat i förskolan. Om alla får samma mat men ett barn får andningssvårigheter eftersom det var skaldjur i maten och vederbörande är allergisk. Då har alla barn behandlats lika, men vi skulle kanske inte anse att det var särskilt hyggligt mot allergiker.

Ibland är likabehandling – behandling efter behov. Diskrimineringslagen försöker hantera det, alltså att vissa omständigheter måste anpassas efter hur särskilda grupper och individer har det. Dock inte veganers.

Tidigare hade Sverige, som jag förstår det, flera skilda diskrimineringslagar. Dessa skulle föras samman till en och inför denna förändring gjordes utredningen En sammanhållen diskrimineringslagstiftning (SOU 2006:22). Utredningen förtydligar vad religion och trosuppfattning innebär:

”Några exempel på vad som omfattas är åskådningar som buddism, ateism och agnosticism. Däremot omfattas inte t.ex. rasistisk övertygelse. Även etiska eller filosofiska värderingar som inte har samband med religion faller utanför. Inte heller politiska åskådningar omfattas (anförd propp. s. 81–83).

[…]

Vi ser nu ingen orsak till att ändra på begreppet religion eller annan trosuppfattning eller att föreslå någon annan innebörd än den som gäller. Diskrimineringsgrunden religion eller annan trosuppfattning kan därmed flyttas över till den nya lagen om förbud och andra åtgärder mot diskriminering utan ändring.”

Det skaver lite att veganer inte är inkluderade i lagen

Ibland verkar det som om vi tror att lagar är av Gud givna. Men vi, eller i alla fall våra folkvalda representanter har skrivit dem. Lagar kan skrivas om. Så utanför domstol är frågan om vad som borde stå i lagen lika viktig som vad lagen säger.

I det här fallet, är det verkligen rimligt att sekulära veganer utesluts ur diskrimineringslagen? Om de skaffar sig en strikt hinduisk övertygelse (jainism?) blir det plötsligt mycket troligt att det innebär olaga diskriminering att inte gå med på kostkraven.

Det håller därför inte riktigt att särskilt undanta veganer om vi ska prata om hur saker och ting borde vara och inte bara hur de just nu råkar vara enligt lagen. Så låt oss låtsas att veganer ingår i Diskrimineringslagen. Frågan är då hur den sista meningen i paragrafen om indirekt diskriminering ska tolkas och hanteras. Indirekt diskriminering är nämligen inte olagligt om:

”bestämmelsen, kriteriet eller förfaringssättet har ett berättigat syfte och de medel som används är lämpliga och nödvändiga för att uppnå syftet”

Vad den skrivelsen innebär i praktiken kan jag inte avgöra. Jag frågar en vän som är jurist, men svaret jag får är att det kommer avgöras från fall till fall. En domstol får ta ställning om det går så långt.

Antagligen räcker det inte att kommunen säger att det blir lite dyrare med två veganer på förskolan. Å andra sidan, om de hävdar att de har haft ett par allvarliga incidenter med allergiker som fått i sig fel mat och att detta verkar bero på att det är för många sorters mat som ska serveras på samma gång? Är det då berättigat att börja begränsa utbudet av specialkost? Det kanske domstolen kan tänka sig. Några prejudikat hittar jag inte.

Fan vet vad som bör göras

Välfärden är tveklöst så pass viktig att vi förtjänar att ha kontroll över den. Men det gäller oss alla, inte bara de som för tillfället använder den. Marknadslösningar kan inte vara svaret. Det ger bara en falsk känsla av kontroll för dem som har pengar. Och de som inte har pengar har inget alls på en marknad där behov aldrig är detsamma som efterfrågan.

Det är därför jag inte kan låta bli att ställa de här frågorna om balansen mellan vad skolor och vårdcentraler ska göra – och inte göra.

Svaren oavsett hur moraliskt övertygad man är om sin egen härlighet, måste vara att leta efter kompromisser. Och jag tycker inte att vi gör det i domstolar med lagar som kommer att skrivas om när alltför omständliga krav kommer i konflikt med andra värden. Religionsfriheten som i Diskrimineringslagens tappning öppnar upp för att kräva omvärldens stöd för särskild praktik är minst sagt tveeggad.

Ingen kan på rimlig grund reservationslöst stödja religionsfrihet om den ska inbegripa handlingar som går ut över andra. Det är inte en teoretisk fråga vad som annars händer. Idag hotas aborträtten av vårdpersonal som kallar sig indirekt diskriminerade om de behöver göra samma arbetsuppgifter som vi andra. Det är också så att pojkar omskärs inom landstingen för att stora grupper vill det med hänvisning till sin religion. Bara (den gudomliga?) fantasin sätter gränser för vad en så pass flat tolkning av religionsfriheten kan innebära.

Jag tror helt enkelt att vi bör vara restriktiva med att hänvisa till religionsfrihet (eller sekulärt moralisk dito) när vi har svårt att få gehör för våra önskemål med andra medel. Oavsett hur övertygade vi är. Bättre då att vara tydlig med att vissa politiska beslut är fel och borde ändras.

När det gäller Eslövs kommuns verkar det lösa sig tämligen enkelt den här gången. Tydligen finns ett beslut i kommunfullmäktige som går veganernas väg. Någon med demokratiskt mandat och insyn i verksamheten har alltså gjort den bedömningen att det är rimligt att barn som äter som veganer hemma också får göra det i förskolan och att vi andra finansierar det. Gott så. Men det är väldigt olyckligt om föräldrar glömmer bort att det är 51 procent stöd som krävs för att ha en rättighet i en demokrati även om den moraliskt överlägsna minoriteten  helst såg att deras övertygelse kunde trumfa det.

Mouffe och Laclau, nog har de något att säga, men gör de det?

Hegemony

För några år sedan sa en vän att hon hade börjat läsa Imperiet. Men slutat. För att hon ändå bara kunde läsa boken som politisk poesi. En språklig övning, stundtals fascinerande, men tveksam om syftet med att plocka upp boken var att bli klokare på samhället.

Jag påminns om det när jag läst klart Klas Gustavssons förord till Hegemonin och den socialistiska strategin. För då börjar Ernesto Laclaus och Chantal Mouffes egen politiska prosa. Att döma av de inledande sidorna verkar författarna vara helt oförmögna att uttrycka sig som folk.

Redan i första kapitlets rubrik börjar det. Begreppet hegemoni ska kartläggas. Var kommer det ifrån och vilken betydelse har det (eller kan det ha)? Men det kan inte sägas. Istället är det begreppets ’genealogi’ vi ska få följa. Varför kommer det vara intressant då? På grund av hegemonins ’kontingent[a] ingripande’. Och så vidare.

Om vi bara ger författarna ett ganska stort antal timmar av vårt liv ska de utveckla en ’kontingenslogik’ vilket ska göra Karl Marx’, och den Andra internationalens, svårigheter att förutse framtiden — begriplig.

Och det hade kanske varit bättre att bara lägga ner boken där. Vad de vill säga är att det blev inte som många marxister tänkt sig och en teori om hegemoni är viktig för att förstå varför. Men att säga det tar författarna en hel sida vilket känns lite märkligt eftersom dessa två, Chantal Mouffe (wikipedia) och Ernesto Laclau (dödsruna i The Guardian), ska vara ganska klipska (vilket jag också tror att de är).

Chantal Mouffe i Berlin, bild från Flickr

Boken fortsätter nämligen i samma anda, men eftersom jag har lite dåligt samvete för att jag ofta raljerar över post-modernistisk teori utan att egentligen läsa så mycket av den har jag tänkt att jag ska försöka ta mig igenom boken. Och för att arbetsdelning inte är så dumt (oavsett vilken politisk/moralisk ståndpunkt man har om hur utkomsten av arbetet ska fördelas) är planen att försöka översätta poesin till prosa här på bloggen så slipper kanske någon annan göra det.

Jag misstänker nämligen att några av vår tids mest inflytelserika författare har något att säga. Men att de gör det så förbannat svårt för sig att de nästan lika bra hade kunnat låta bli. Alternativt, vilket får visa sig, har de inte det, men då har jag i alla fall lite mindre dåligt samvete för att jag inte har läst så mycket teori av det här slaget tidigare.

Och eftersom Mouffe och Laclau tydligen ska vara av visst intresse för alla som sysslar med diskursteori kan det kanske hjälpa att ha politisk teori översatt för den som har bråttom. Om någon annan har andra böcker de kan tänka sig göra detsamma med ser jag framför mig en samhällsvetenskaplig motsvarighet till Henrik Langes 80 romaner för den som har bråttom.

När girighet är det säljande argumentet bör det granskas hårt: ett förvuxet fb-inlägg om vinster i välfärd med referenser till Jonas Vlachos

School

Nedanstående inlägg skrevs som ett något överdrivet svar på en facebook-diskussion som startade då en bekant postade följande länk:

http://www.sydsvenskan.se/malmo/utan-lektioner-i-flera-amnen-i-tva-manader/

med kommentaren att: Tänk vad folk hade rusat för att ställa sig på barrikaderna om detta varit en privat gymnasieskola…

På det följde ett par kommentarer i samma anda och huvudtesen som framhölls kokade ner till att det är synd om riskkapitalister, de behandlas inte objektivt i media och på sociala medier. En vänstermaffia kunde eventuellt ligga bakom.

Efter ett par kortare kommentarer blev mitt svar något mer omfattande och det kan väl säga sig vara riktat till er som tror att vi som är mot vinstdrivande bolag och ibland också privatägda bara går på magkänslan att vinst är fult eller något liknande. Här är i alla fall texten som den blev:

Det är inte brist på objektivitet som gör att vi reagerar olika på olika saker som också har vissa likheter. Anledningen till att det går att skriva artiklar om giriga riskkapitalister som skor sig på barnen är att girighet är det argument som används för att sälja idén att vinst är viktigt i välfärden. När det då visar sig att girighet orsakar brister är det självklart en viktig aspekt av en dåligt fungerande skola.

Vad som orsakar brister i en offentligt ägd skola kan som ni påpekar eller insinuerar vara bristande kompetens. Men det är knappast någon som försöker sälja in en styrningsform med argumentet att inkompetens är bra. Och om det är så att ni tycker att ”vi har insyn och inflytande” men ändå inget händer borde ni vara de första att motsätta er en marknadisering eftersom det ger ännu mindre insyn och inflytande. Mitt intryck är att det inte riktigt är vad ni vill.

När det gäller föräldrarkooperativ och att de flagrant bortses från är det knappast på grund av en vänsterkonspiration utan för att de är flagrant frånvarande i verkligheten. Majoriteten av privatägda skolor drivs som vinstmaximerande aktiebolag och andelen ökar snabbt. Kooperativ förekommer framför allt i argumentation om privatägda skolor och märkligt nog ofta i samband med vinstens förträfflighet vilket sällan ens är aktuellt för kooperativ som i regel är ideella bolag.

När det gäller skattepengar så har ni rätt, det är absolut en nagel i ögat. Det borde det vara för er alla om ni inte råkar äga en skola. Om ett företag tar ut vinst har vi betalt pengar som inte går till verksamheten vi ville ha. Det är ett omedelbart effektivitetstapp. Om bolag hade nöjt sig med överskott som återinvesterades i verksamheten hade frågan varit en annan. Men de ovannämnda riskkapitalisterna är inte så intresserade av det. Jag är välbekant med motargumentet att annan verksamhet då inte heller borde få ta ut vinst och det håller inte. Olika verksamheter lämpar sig olika väl för vinstincitament. Desto mer svårövervakat ett område är desto sämre är vinstintressen eftersom beställaren har svårt att bedöma om kvaliteten motsvarar priset som betalats. När det gäller till exempel skolgång kan det efter tolv år fortfarande vara svårt att veta om varan har levererats eftersom eleven är medproducent. Var gränsen ska gå kan förstås diskuteras. Tandkräm såväl som rättsväsende har funktioner i samhället. Dock är det betydligt bättre att överlämna tandkrämen åt det privata företaget och domstolarna till samhället. Sjukvård och skola ligger någonstans däremellan.

Sen är det bara konstigt att säga att ägandeformen inte har något med en konkurs att göra. Det är bara privata ägandeformer som går i konkurs. Kommuner eller staten tvingas lösa problemen istället. En av anledningarna till att privatägda skolor är så problematiskt är just detta. Att förlita sig på kreativ förstörelse är inte rimligt när det som kreativt ska förstöras är skolor med hundratals elever. Endast som absolut sista utväg bör skolor läggas ned eftersom det visar sig att tvingas byta skola är urdåligt för skolresultaten allt annat lika.

Slutligen, eftersom jag inte uppfattar er som några planekonomiskt övertygade trotskister, är det svårt att förstå den tilltro ni sätter till regleringar och kontrakt. Det är inte realistiskt eller ens önskvärt att detaljreglera svåröverblickbara verksamheter vilket till exempel förklaras här: http://ekonomistas.se/2011/11/14/vindflojlar-i-valfardsdebatten/

Henrik Jordahl jämför i Ekonomisk debatt 2008 offentligt ägd verksamhet med att ett företag väljer att själv utföra något istället för att outsourca det. Anledningen är de höga transaktionskostnaderna, han skriver så här:

”kontrakt [är] med nödvändighet inkompletta och omförhandlingar komplicerade och kostsamma. Transaktioner som omgärdas av stor osäkerhet och som kräver relationsspecifika tillgångar kräver invecklade kontrakt med stora behov av omförhandlingar. Till följd av detta blir det i sådana situationer relativt lönsamt att behålla den aktuella verksamheten inom det egna företaget. När tvister uppstår är företagets hierarkiska struktur effektivare än marknadens mer lösa relationer. […] Eftersom anställda inte har samma incitament som företagare att dölja och förvränga information kommer de att vara mer ärliga mot principalen än vad kontraktsanlitade företagare kan tänkas vara. Här är det relevant att stommen av offentliga tjänster finns inom de ”mjuka” områdena vård, skola och omsorg där kvalitet är svårare att observera och verifiera än vad fallet är för ”hårda” tjänster som sophämtning och vinterväghållning.”

Jonas Vlachos, nationalekonom som har skrivet det länkade inlägget ovan har också skrivit i Ekonomisk debatt och avråder från vinstdrivande skolor just för att det är så svårt att kontrollera och styra dem. Han skriver:

”Det är […] närmast ofrånkomligt att konkurrensen om eleverna leder till situationer där läraren på olika sätt uppmuntras att kompromissa med sitt professionella uppdrag.”

Han förklarar också varför vinstdrivande skolor kommer att välja bort elever som alla har rätt till en likvärdig skolgång:

”Oavsett utformningen har en skola och dess elever ett gemensamt intresse av att de minst resurskrävande eleverna inom olika ersättningskategorier söker sig till skolan. Även om skolorna inte själva får välja sina elever finns möjlighetten att via skolans inriktning, pedagogik, kringfaciliteter, marknadsföring och geografiska placering påverka vilka elever som söker sig dit. ”

Detta kan ingen tycka är acceptabelt. Och sedan är det problemet med kvalitet. Även om det som sagt är svårt att mäta finns det vissa ganska enkla mått, Jonas Vlachos igen:

”Ett sätt att försöka fånga kvaliteten i skolsektorn är att undersöka vilka resurser som läggs på utbildningen. Lärartätheten i kommunala grundskolor är 8,3 lärare per 100 elever, i vinstdrivande grundskolor 7,15 och i icke-vinstdrivande 9, och ett liknande mönster står att finna i gymnasieskolan (Vlachos 2011) Detta kan tyda på att vinstdrivande skolor håller nere kostnaderna på ett sätt som går ut över kvaliteten, men samtidigt är lärartäthet inte är ett perfekt kvalitetsmått: vem som är lärare och hur dessa arbetar kan vara viktigare. Forskningen finner dock tämligen entydigt att elevernas resultat förbättras, allt annat lika, av ökad lärartäthet och minskad klasstorlek (Fredriksson och Öckert 2008; Fredriksson med flera 2012)

Hans artikel finns utlagd på nätet här: http://www.nationalekonomi.se/filer/pdf/40-4-jv.pdf

och rekommenderas varmt. Han är framför allt negativ till vinstdrivande skolor. Jag är väl skeptisk även till andra, framför allt på grund av svårigheterna med ansvar, reglering och insyn. Var ni står är inte helt tydligt, så om det är så att ni också tar avstånd från vinstdrivande skolor kan vi kanske enas om något 🙂

Transparens kontra sekretess inom universiteten, svårt även utan metaforer om pallade äpplen

Open

Intressen för hur forskningsdata ska hanteras går skiljer sig påtagligt mellan olika aktörer. Det framgår med all önskvärd tydlighet på Svensk Nationell Datatjänsts workshop i Göteborg. Jurister, forskare och representanter från anslagsgivare samlas för att diskutera, men det är svårt att veta vad vi pratar om när allmän- och egenintresse blandas hej vilt och om inte marxistiska idéer införs de närmaste åren på våra lärosäten får  hårt arbetande forskare finna sig i att övertid inte förändrar äganderätten nämnvärt. Men för att introducera problemet:

Den dagen alla akademiker helt har släppt egot, fullt ut arbetar för det gemensamma bästa och aldrig avstår en möjlighet att vara kollegor behjälpliga när de försöker vinna ny kunskap även om det råkar vara inom ett område som den ursprungliga akademikern själv arbetar inom, den dagen kan vi kanske släppa diskussionen om  tillgängliggörande av data.

Den dagen delar vi med oss till alla och envar som har ärliga uppsåt (vilket alla då har, se ovan) när de vill analysera data någon annan har samlat in. Den dagen är det lätt att ta reda på vilken data som finns och därmed slippa dubbelarbete i form av nya insamlingar och för små studier som måste göras om på grund av för liten power. Den dagen flödar kunskapen friktionsfritt genom akademien och alla resurser som investerats i denna infrastruktur utnyttjas maximalt till allas vår stora glädje.

Men den dagen är långt borta. Så när Vetenskapsrådet, ansvariga för lärosäten, EU-finansiärer med flera börjar diskutera krav på större öppenhet från forskarsamhället finns det skäl att förhålla sig till det med viss ödmjukhet. Om ekonomisk offentlig data, biologisk data som inte riskerar arters överlevnad, experimentdata och all annan data vars observationer inte kan ha några synpunkter på ett offentliggörande skulle utnyttjas av fler och därmed öka vår samlade kunskap, bör vi då inte i grunden vara positiva till denna spridning? Det tycker till exempel Vetenskapsrådet (se förslag på riktlinjer här), men långt ifrån alla forskare.

Jag sitter på Svensk Nationell Datatjänsts forskarworkshop där en jurist och en representant från Vetenskapsrådet talat om att man överväger att kräva större öppenhet angående insamlad data framöver när man beviljar forskningsanslag. Anledningar anförs. Det handlar om att gemensamt finansierade resultat bör tillhöra oss alla oavsett vem som har samlat in dem. Det handlar om reproducerbarhet, en viktig del av forskningen som ofta förbises. Det handlar om att det är slöseri med resurser att lägga stora summor på att samla in data och sedan inte analysera den på alla tänkbara sätt utan låta den ligga om inte insamlaren själv känner för att utnyttja dess fulla potential.

Men invändningar finnes. En del välmotiverade, som risken med tolkningsfel när data lösgörs från den som vet hur den samlades in. Kan verkligen metadata göras så fyllig att den kompenserar för originalforskarens detaljkännedom? Hur ska man ställa sig till begäran om öppenhet om man ännu inte är klar med analyser och rättelser av data? När i processen är det lämpligt att dela med sig? Och hur gör vi med personuppgifter? Det är redan svårt att rekrytera folk till forskning om hälsa och samhälle. Förr sa man att en enkät med svarsfrekvens under 90 procent kunde kastas. Idag är vi ofta nöjda om svarsfrekvensen överstiger 50 procent.

osdc_edu_rightmDialing the right mix: open source principles and collaborationix_1040x584

Forskare från hela Sverige, om än med en klar västsvensk övervikt, har samlats på Pedagogen i Göteborg för att diskutera dessa frågor. Men att försöka hitta lösningar och förhållningssätt som faktiskt leder framåt i frågan visar sig tyvärr vara svårt. Inte bara för att det är ett snårigt system av lagar och regler. Utan också för att många tongivande forskare har svårt att förhålla sig till basala fakta som förutsättningarna de arbetar under.

Under lunchen jämför en senior akademiker forskning på data som forskaren inte själv har varit med och samlat in med stöld.
– Om jag har en trädgård där jag har odlat äppleträd är det väl inte okej att någon annan kommer in och pallar mina äpplen? frågar han och andra äldre forskare runt omkring nickar instämmande.
Forskaren som uttalar sig ska sedan hålla ett föredrag om vilka risker han ser med efterfrågan på öppenhet och återkomma till moraliska argument för att motsätta sig en utveckling mot mer öppenhet.

Riskerna han ser är att lata forskare understöds. Själv har han samlat in data i 30 år. Datainsamling tar ofta väldigt lång tid och kräver mycket arbete. Är det bättre då att säga till all doktorander att leta upp någon annans data och analysera den istället? frågar han retoriskt. Om fem års heltidsarbete ägnas åt att samla in data är det alltså att vara arbetsam men om de fem åren istället ägnas åt att analysera data är det att vara lat alltså. Vari den moraliska skillnaden ligger förklaras aldrig.

Under föredraget orkar jag inte ta diskussionen, men vid lunchen kan jag inte låta bli att propsa på att metaforers förklaringsvärde bygger på hur väl bärande element överensstämmer med verkligheten som ska förklaras. Och då är vederbörande inte en ensam trädgårdsmästare vars äpplen hotas av doktorandslynglar som vill palla.
Istället har vi alla, du, jag, din mormor med flera, betalat för både trädgården, sekatören och trädgårdsmästarens lön när äpplena odlats. Och då är det lite svårare att definiera vad datatillgång innebär för de inblandade.

Vem äger egentligen forskningsdata/odlade äpplen? Forskaren som tagit fram den? Han eller hon har sällan gjort det ensam. Statistiker, sjuksköterskor, administratörer etcetera har ofta varit inblandade i arbetet. Är det den som råkade vara chef på avdelningen vid tillfället då studien inleddes som äger datan när kanske så många fler arbetat med att samla in den? Och alla dessa personers löner, de har inte betalats ur egen ficka. Tvärt om är det alla vi andra som tillsammans ser till att forskning blir gjord genom de skattepengar Vetenskapsrådet, Formas, Vinnova med flera förmedlar till lärosätena. Vad är det som säger att den enskilda forskaren då har ensam äganderätt till uppgifter som samlats in på vår bekostnad?

När jag ofint påpekar detta retirerar min äldre kollega till tal om övertid, obetald, som han har offrat vid insamlandet av data. Övertiden motiverar hans ägande. Och hade inte det varit en intressant utveckling för äganderätten? Om vi använde resonemanget generellt? På ett företag som Ericsson skulle då ingenjörer med tillräckligt mycket obetald övertid helt enkelt kunna hävda att de äger radiosändarna de nyss utvecklat med hänvisningen till att de har arbetet hårdast med att ta fram dem.

Historiematerialisten i mig myser. Men jag tvivlar på att det är forskarens avsikt att komma ut som Marxist och hävda utsuget mervärde* som skäl för sin hållning. Och då är det svårare att motivera varför han borde äga data och inte universitetet eller medborgarna som kan dela med sig av datan till vilka de än finner lämpliga.

If Karl Marx was alive...

Sedan finns det skäl att ifrågasätta nyttan med öppenheten, i synnerhet när personuppgiftsdata inkluderas i diskussionen. Det är som sagt redan nu svårt att rekrytera deltagare till många studier inom medicin och samhälle. Om vi måste inkludera en brasklapp om att uppgifterna som samlas in kan komma att publiceras öppet på nätet, eller spridas till oräkneliga länder är det troligt att deltagarfrekvensen kommer att sjunka ytterligare.

Med tanke på hur bestämda Datainspektionen och SCB:s jurister är när det kommer till insamlande och utlämnande av data infinner sig frågan om Vetenskapsrådet och SCB/Datainspektionen överhuvudtaget pratar med varandra. SCB:s tolkning av Offentlighets- och skeretesslagen är hård vilket många forskare på svenska lärosäten kan vittna om. Open access förefaller vara oförenligt med detta i många avseenden. SCB:s policy för forskningsstatistik hittar du här. Det har hänt mer än en gång att forskning som fått godkännande av etiknämnd trots det haft svårt att få ut data från SCB.

Svåra frågor om sekretess kontra transparens behöver alltså lösas framöver både mellan myndigheter och lärosäten och inte minst mellan olika myndigheter med skilda intressen. Då är det olyckligt om tunga forskare inte klarar av att lösgöra sig från sitt egenintresse och inse att deras karriär framför allt är viktig för dem själva emedan resten av samhället intresserar sig för helt andra frågor. Frågor som forskarsamhället tveklöst har mycket att tillföra i. Men då måste även seniora forskare inse att vi från akademiskt håll måste stå för allmängiltiga argument och lämna övriga därhän. Alternativet är att bli avfärdad som ett problematiskt särintresse.

*Se till exempel Frans Severins sammanfattning av Marxs mervärdeteori från 1923 här.