Kategoriarkiv: Utbildning

Diskrimineringslagar utan gränser när veganer och kommuner ska leva ihop

Slumpmässigt vald grönsaksbild från Flickr tagen av Sebastian Heil.

Slumpmässigt vald grönsaksbild från Flickr tagen av Sebastian Heil.

 

Jag kan tänka mig att bortse från det taktlösa i att uttrycka en avvikande hållning i en semioffentlig åsiktsgemenskap som Facebookväggar ofta utgör. Anledningen är att många av våra personliga erfarenheter ger upphov till frågor som berör alla andra i samhället. Som var gränsen för Diskrimineringslagen bör gå och om ’jag mår fruktansvärt dåligt’ är ett fullgott argument för att anpassa lagar och annan verksamhet efter personens önskemål.

Diskussionen, den här gången, inbegrep en vegan som ligger sömnlös på nätterna. Hans dotter kan tvingas äta mat som hon aldrig har provat. Det är mot allt han tror på och vill föra vidare. Han är kränkt av kommunen och dess tjänstemän, som inte tillhandahåller vegansk kost. Trådstartaren har nyss fått veta att såvida inte ett läkarintyg finns på att dottern ska ha veganmat erbjuder Eslövs kommun endast lakto-ovo-vegetarisk- och fläskfri kost, som alternativ till den vanliga maten.

Vad kan man göra som förälder i den här situationen? Och vad bör man göra? Hur bör alla som inte tycker att veganer har rätt i att djurkonsumtionen borde avvecklas förhålla sig till en minoritets önskemål? Och vilka vägar har vi i ett demokratiskt samhälle att hantera intressekonflikter som ofrånkomligen uppstår?

Kompromisser är inte kul – men nödvändiga

Det finns en svår men nödvändig avvägning där när det kommer till det gemensamt finansierade, som mat på förskola är (men givetvis också allt annat som är gemensamt finansierat). Vi som betalar är inte alltid de som utnyttjar tjänsterna. Det innebär att föräldrars önskemål på vilken mat som ska tillhandahållas hela tiden måste vägas mot vad vi alla tycker är rimliga att betala för.

Ovanstående kräver en demokratisk styrning och kompromissande. Vi måste kunna resonera oss fram till vad som är lagom. Reglerna för ett sådant samtal måste vara:

”att det inte går att övertyga alla i vissa frågor, trots att man själv är övertygad. Det faktum att man valt att argumentera offentligt i syfte att nå enighet, innebär att man måste avstå från argument vars grund inte är tillgänglig för andra.”

som en offentlig utredning om engagemang, mångfald och integration (SOU 2004:49) uttrycker det.

Läkarintyg hör inte till saken

Eftersom medicinska skäl ofta ger en självklar rätt till särskild behandling är det lätt att sådana här frågor hamnar på sjukvårdens bord. I ett fall som det här tycker jag det är direkt olämpligt. Jag ogillar slapp användning av läkarintyg. Intygsskrivande är myndighetsutövning och det är viktigt vi är överens om vilka gränser myndigheter ska förhålla sig till. Det har hänt någon enstaka gång att en patients förväntan på vilka intyg jag kan och bör skriva krockar med min. Jag vidhåller då att alla förlorar på om läkarintyg undergrävs.

Hälsoargument strösslas ofta i diskussioner som rör mat och föräldraskap. Det är olyckligt. Det finns minst tre skäl som talar för att till exempel veganers önskemål bör hållas utanför vården:

1: Det finns inget som säger att det är farligt att vänja ett barn vid icke-vegansk kost. Jag söker efter medicinska studier på Pubmed, en av de största databaserna, men hittar inget i den vägen. En nättidskrift frågar en forskare i alla fall om det finns teoretiska grunder för att ändå misstänka att det skulle kunna vara farligt. Svaret är nej:

”Professor Bjørn Skålhegg of the University of Oslo’s Department of Nutrition concurs. Nothing would indicate that the bodies of vegetarians should reject meats.

‘A person might have a little problem if he or she started right out on a huge steak. Their body might not have sufficient levels of the right enzymes. Along the same lines it can be hard to digest any large meal after a long fast or period of starvation,’ he says.” Science Nordic: Does meat make vegetarians ill?

Man kan alltså bli lite orolig i magen, men alla barn riskerar det när de provar något nytt. Om de tar det lite lugnt i början finns det inget som säger att det ska vara ett problem med mjölk och ägg.

Det borde inte heller ligga i veganers intresse att hävda motsatsen. Föräldrar som medvetet skapar ett medicinskt tillstånd hos sina barn är farligt nära en konflikt med Socialnämndens lagstadgade ansvar att i nära samarbete med familjen:

”främja en allsidig personlighetsutveckling och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och ungdom”

Att begränsa möjligheten att tillgodogöra sig näring är knappast en allsidig fysisk utveckling.

2: Det finns inga skäl att rekommendera en vegansk kost till ett barn av hälsoskäl. Den som i tjänsten intygar något sådant är ute på tunn is. Det enda som möjligtvis hade kunnat intygas är att barnet inte uppvisar några tecken på undernäring efter att ha levt som vegan fram till nu – om så är fallet.

3: Det är inte heller en hälsofråga som leder fram till läkarbesök utan att kommunen har valt att dra en gräns vid att endast två sorters specialkost serveras med det givna undantaget att specialkost av medicinska skäl tillhandahålls. Föräldrarnas intresse av sjukvårdens bedömning är alltså administrativt, inte hälsorelaterat.

Det är inte fel om kommunen vill laga vegansk mat

I korthet tycker jag att våra gemensamma tjänster, till exempel sjukvård och barnomsorg, så långt det är möjligt bör försöka tillmötesgå medborgares intressen. Dock betyder det inte att man alltid har rätt till det man önskar. Till exempel en väldigt specifik kost. Om man ändå vill ha den, till exempel för att minska djurkonsumtionen, kan man argumentera för till exempel en köttfri måndag eller mer resurser för att kunna laga fler sorters mat. Däremot är det inte lämpligt att försöka undgå problemet genom en alltför vid tolkning av diskrimineringslagen eller genom att utnyttja andra samhällsfunktioner som sjukvården för sina syften.

Vi borde inte äta djur

Djurindustrin är vidrig och de skäl vi har att hålla fast vid den bygger på ytterst lös moralisk grund. Vi gillar kött och andra djurprodukter. Så även om djur uppenbart är förmögna att lida väljer många av oss att fortsätta döda dem för vårt nöjes skull. Vem har inte hört det infantila argumentet: ”Men det är ju gott med kött!”?

Behov är inte heller en möjlig tillflyktsort för köttätarnas försvarare även om många låtsas som om det vore det. I höginkomstländerna finns alla möjliga alternativ till kött och andra djurprodukter. Jag skrev om det här för några år sedan på tidningen Lundagård, tidigare kunde den läsas här, men de verkar ha tagit bort inlägget nu (2015-02-02).

Att i vårt samhälle ha insett hur fel det är och ändå se det fortgå varje dag är självklart plågsamt. Visst sker det små förbättringar, långsamt, men det går allt för sakta. I det läget väljer många att själva utesluta djurprodukter från sitt liv så mycket det bara går. Det är ett sätt att hantera sina insikter.

I mitt fall är det insikten att Snickers fungerar som snabbfrukost som är det stora hotet för tillfället.

Att de flesta av oss antagligen skulle må bättre av lite mer vegetarisk mat borde på sikt gå att nå ganska stor uppslutning runt. Bild från XKCD.com

När man sedan blir förälder hamnar man i en knipa. Ska barnen växa upp i det samhälle som är otillräckligt på så många sätt? Det förefaller svårt att komma ifrån. Men som förälder kan man delvis bestämma villkoren för den omedelbara miljö ens barn växer upp i. Det är långt ifrån tillräckligt, men det ger nog lite tillfredsställelse.

Kollision med förskolan

Ganska snart kommer föräldrar till en punkt där resten av samhället gör sig påmint. Barnen ska passas av någon. Av vem? En själv? En vän? Ett kooperativ? En förskola? Samhället närmar sig. Om man har svårt för hur samhället är organiserat, och det borde vi nog alla ha egentligen, är det svårt att inte leta efter utvägar.

Det är då förskolans kostblanketter blir en svår politisk fråga. Förskolan kanske serverar stora mängder kött varje dag. Men de ska i alla fall inte göra det till mina barn – är lätt att tycka. Och så länge förskolan säger att: okej, vi kan ordna specialkost, det är inte ett alltför stort problem; är allt frid och fröjd.

Det finns dock skäl att misstänka att kommuner börjar få svårt att så lättvindigt säga ja till alla önskemål. Antalet föräldrar som kräver specialkost har ökat dramatiskt och oavsett om det finns goda skäl innebär det ett problem.

Att tillgodose ett stort antal kostpreferenser kostar inte bara pengar och personal i köket. Det innebär också risker vid de gemensamma måltiderna. Personalens uppmärksamhet kan vara det som räddar livet på barn med nöt- eller skaldjursallergi. Om en barngrupp på 20 barn innebär 15 olika sorters mat är risken stor att mat hamnar i en mage den inte var tänkt för.

Det finns alltså legitima skäl att fundera på gränser för olika kostpreferenser. Ansvaret är gemensamt.

Tagga ner och arbeta för köttfri måndag

Min utgångspunkt är att vegan är man framför allt för att man gjort analysen ovan, djurproduktionen är inte försvarbar och jag vill inte vara en del av den vilket inte andra heller borde vilja vara. Det är argumentet jag själv har störst förståelse för.

Min föreslagna lösning är därefter: Istället för att utnyttja sjukvården för att kringgå kommunens beslut och undanta sitt barn från den gemensamma maten bör föräldrar med starka åsikter och mycket engagemang i matfrågor agera demokratiskt. Ett enskilt barns djurkonsumtion gör varken till eller från jämfört med om föräldrarna lyckas övertyga sina medmänniskor om att införa en köttfri dag i skolan.

Tanken är till lika delar hämtad från ett nyttomaximerande tänk om att det är antalet djur som lider/dör som är det viktiga och en demokratisk tanke om att välfärden behöver de röststarka föräldrarna vilka annars kan dra sig undan helhetsansvar med hjälp av en kostblankett.

För att inte försvinna i väg i ett långt resonemang om demokratins funktioner vill jag bara i förbigående hänvisa till det Albert O. Hirschman har skrivit om Exit och Voice. Grundtanken är att ska något bli bättre måste vi stanna kvar och förändra genom att göra vår röst hörd. Att istället undandra sig en verksamhet man är missnöjd med leder bara till ytterligare försämring.

Eftersom jag utgår från att veganer är moraliskt övertygade om att det är djurens välfärd som kommer först tycker jag att en generell minskning av djurkonsumtionen måste vara bättre än individuella lösningar som mer syftar till att själv må bra inom sina moraliska ramar. Ett enkelt svar på det hade förstås varit att man kan göra både och. För det kan man för det mesta. Om inte kommuner verkligen är beredda att säga ’nej, det räcker nu’, vilket få verkar vara.

Det som förvånar mig dock är att jag serveras helt andra argument när jag hävdar ovanstående. Istället bjuds jag på:

1: Ingen vet hur barnet reagerar om det börjar äta lakto-ovo-vegetarisk kost.

2: Föräldrar mår dåligt om deras moraliska övertygelse är i konflikt med vad välfärden erbjuder.

3: Livsmedelsverkets rekommenderar att veganer ska få vegansk mat.

4: Det är olaga diskriminering att inte servera veganers barn specialkost.

Sömnlöshet, rädslor och Livsmedelsverket

Som jag redan har påpekat ovan är argument 1 och 2 ytterst tveksamt att slänga in i en sådan här diskussion. Även om det är jättejobbigt att leva tillsammans i ett samhälle vi önskar vore så mycket bättre kan vi inte utforma det efter principen att om någon säger sig må tillräckligt dåligt bör deras önskningar tillgodoses. Argumenten måste vara tillgängliga för alla när man argumenterar offentligt. Magkänslan får man alltså hålla för sig själv. Men Livsmedelsverkets hemsida är högst tillgänglig:

Livsmedelsverket skriver i sina riktlinjer för förskola:

”Livsmedelsverket rekommenderar inte veganmat för barn i förskoleåldern.”

Men några rader längre ner skriver de:

”Det är dock viktigt att erbjuda så väl sammansatt mat som möjligt för de barn där familjen väljer att äta veganmat.”

Så okej, de ska få det trots att det inte rekommenderas? Men är det alltid så? Nja, texten fortsätter:

”I dagens mångkulturella Sverige bör man i möjligaste mån ta hänsyn till de krav religioner ställer på mat och livsmedel.”

I möjligaste mån. Här förstår jag att det uppstår ilska och missförstånd. Det måste göras en proportionalitetsbedömning av vad som är möjligt. Det är lite dit jag har velat komma hela tiden. Den lokala demokratin, det kommunala självstyret. Någon som kan avgöra när önskemål blir för omständliga och går ut över för mycket annan verksamhet. Med andra ord: kommunens politiker, alternativt tjänstemän om beslutet delegeras till dem. Livsmedelsverket verkar i alla fall vara inne på den linjen eftersom de skriver:

”Kommunens styrande organ fattar beslut om styrdokument på området mat och hälsa.”

Det är alltså en kommunal fråga om det inte är direkt olagligt. Flera kommuner har riktlinjer som stödjer veganer om de skulle kräva särskild kost åt sina barn.

Halmstad kommun skriver i sina riktlinjer:

Specialkost eller konsistensanpassad kost ska serveras vid behov och kan beställas av medicinska, religiösa, kulturella eller etiska skäl.

Malmö stad exemplifierar indirekt diskriminering i förskolan så här:

”om alla barn serveras samma mat så diskrimineras de barn som p.g.a. religiösa skäl behöver annan mat.”

Men tydligen inte Eslövs kommun som på sin hemsida skriver:

Specialkost serveras till de barn som har behov av detta. Ett läkarintyg på den ordinerade kosten behövs […]. När det gäller vegetarisk samt fläskfri kost anmäls detta på respektive förskola.

Bryter Eslövs kommun mot lagen när de skriver så här?

Sekulära veganer diskrimineras inte enligt svensk lag

Det enkla svaret är nej. Enligt svensk lag räcker inte en moralisk övertygelse för att kvalificera sig för Diskrimineringslagen. Helt enkelt för att moralisk övertygelse utan religion inte är upptaget i lagen som diskrimineringsgrund. Det kan tyckas märkligt, men med tanke på att många grundar mycket av sin indignation på påstådd kunskap om lagar och regler får man läsa dem ordentligt också.

Enligt Diskrimineringslagen är det förbjudet att diskriminera någon direkt. Det innebär att ingen får behandlas ofördelaktigt på grund av de diskrimineringsgrunder som anges. Religion och etnicitet finns med, men inte ren moralisk övertygelse. I det här fallet är det inte heller direkt diskriminering eftersom barnen behandlas mer lika – än om de hade fått separat kost.

Dock finns det något som kallas indirekt diskriminering i lagen.

Om alla behandlas lika är det inte säkert att det drabbar alla på samma sätt. Ta till exempel mat i förskolan. Om alla får samma mat men ett barn får andningssvårigheter eftersom det var skaldjur i maten och vederbörande är allergisk. Då har alla barn behandlats lika, men vi skulle kanske inte anse att det var särskilt hyggligt mot allergiker.

Ibland är likabehandling – behandling efter behov. Diskrimineringslagen försöker hantera det, alltså att vissa omständigheter måste anpassas efter hur särskilda grupper och individer har det. Dock inte veganers.

Tidigare hade Sverige, som jag förstår det, flera skilda diskrimineringslagar. Dessa skulle föras samman till en och inför denna förändring gjordes utredningen En sammanhållen diskrimineringslagstiftning (SOU 2006:22). Utredningen förtydligar vad religion och trosuppfattning innebär:

”Några exempel på vad som omfattas är åskådningar som buddism, ateism och agnosticism. Däremot omfattas inte t.ex. rasistisk övertygelse. Även etiska eller filosofiska värderingar som inte har samband med religion faller utanför. Inte heller politiska åskådningar omfattas (anförd propp. s. 81–83).

[…]

Vi ser nu ingen orsak till att ändra på begreppet religion eller annan trosuppfattning eller att föreslå någon annan innebörd än den som gäller. Diskrimineringsgrunden religion eller annan trosuppfattning kan därmed flyttas över till den nya lagen om förbud och andra åtgärder mot diskriminering utan ändring.”

Det skaver lite att veganer inte är inkluderade i lagen

Ibland verkar det som om vi tror att lagar är av Gud givna. Men vi, eller i alla fall våra folkvalda representanter har skrivit dem. Lagar kan skrivas om. Så utanför domstol är frågan om vad som borde stå i lagen lika viktig som vad lagen säger.

I det här fallet, är det verkligen rimligt att sekulära veganer utesluts ur diskrimineringslagen? Om de skaffar sig en strikt hinduisk övertygelse (jainism?) blir det plötsligt mycket troligt att det innebär olaga diskriminering att inte gå med på kostkraven.

Det håller därför inte riktigt att särskilt undanta veganer om vi ska prata om hur saker och ting borde vara och inte bara hur de just nu råkar vara enligt lagen. Så låt oss låtsas att veganer ingår i Diskrimineringslagen. Frågan är då hur den sista meningen i paragrafen om indirekt diskriminering ska tolkas och hanteras. Indirekt diskriminering är nämligen inte olagligt om:

”bestämmelsen, kriteriet eller förfaringssättet har ett berättigat syfte och de medel som används är lämpliga och nödvändiga för att uppnå syftet”

Vad den skrivelsen innebär i praktiken kan jag inte avgöra. Jag frågar en vän som är jurist, men svaret jag får är att det kommer avgöras från fall till fall. En domstol får ta ställning om det går så långt.

Antagligen räcker det inte att kommunen säger att det blir lite dyrare med två veganer på förskolan. Å andra sidan, om de hävdar att de har haft ett par allvarliga incidenter med allergiker som fått i sig fel mat och att detta verkar bero på att det är för många sorters mat som ska serveras på samma gång? Är det då berättigat att börja begränsa utbudet av specialkost? Det kanske domstolen kan tänka sig. Några prejudikat hittar jag inte.

Fan vet vad som bör göras

Välfärden är tveklöst så pass viktig att vi förtjänar att ha kontroll över den. Men det gäller oss alla, inte bara de som för tillfället använder den. Marknadslösningar kan inte vara svaret. Det ger bara en falsk känsla av kontroll för dem som har pengar. Och de som inte har pengar har inget alls på en marknad där behov aldrig är detsamma som efterfrågan.

Det är därför jag inte kan låta bli att ställa de här frågorna om balansen mellan vad skolor och vårdcentraler ska göra – och inte göra.

Svaren oavsett hur moraliskt övertygad man är om sin egen härlighet, måste vara att leta efter kompromisser. Och jag tycker inte att vi gör det i domstolar med lagar som kommer att skrivas om när alltför omständliga krav kommer i konflikt med andra värden. Religionsfriheten som i Diskrimineringslagens tappning öppnar upp för att kräva omvärldens stöd för särskild praktik är minst sagt tveeggad.

Ingen kan på rimlig grund reservationslöst stödja religionsfrihet om den ska inbegripa handlingar som går ut över andra. Det är inte en teoretisk fråga vad som annars händer. Idag hotas aborträtten av vårdpersonal som kallar sig indirekt diskriminerade om de behöver göra samma arbetsuppgifter som vi andra. Det är också så att pojkar omskärs inom landstingen för att stora grupper vill det med hänvisning till sin religion. Bara (den gudomliga?) fantasin sätter gränser för vad en så pass flat tolkning av religionsfriheten kan innebära.

Jag tror helt enkelt att vi bör vara restriktiva med att hänvisa till religionsfrihet (eller sekulärt moralisk dito) när vi har svårt att få gehör för våra önskemål med andra medel. Oavsett hur övertygade vi är. Bättre då att vara tydlig med att vissa politiska beslut är fel och borde ändras.

När det gäller Eslövs kommuns verkar det lösa sig tämligen enkelt den här gången. Tydligen finns ett beslut i kommunfullmäktige som går veganernas väg. Någon med demokratiskt mandat och insyn i verksamheten har alltså gjort den bedömningen att det är rimligt att barn som äter som veganer hemma också får göra det i förskolan och att vi andra finansierar det. Gott så. Men det är väldigt olyckligt om föräldrar glömmer bort att det är 51 procent stöd som krävs för att ha en rättighet i en demokrati även om den moraliskt överlägsna minoriteten  helst såg att deras övertygelse kunde trumfa det.

Annonser

När girighet är det säljande argumentet bör det granskas hårt: ett förvuxet fb-inlägg om vinster i välfärd med referenser till Jonas Vlachos

School

Nedanstående inlägg skrevs som ett något överdrivet svar på en facebook-diskussion som startade då en bekant postade följande länk:

http://www.sydsvenskan.se/malmo/utan-lektioner-i-flera-amnen-i-tva-manader/

med kommentaren att: Tänk vad folk hade rusat för att ställa sig på barrikaderna om detta varit en privat gymnasieskola…

På det följde ett par kommentarer i samma anda och huvudtesen som framhölls kokade ner till att det är synd om riskkapitalister, de behandlas inte objektivt i media och på sociala medier. En vänstermaffia kunde eventuellt ligga bakom.

Efter ett par kortare kommentarer blev mitt svar något mer omfattande och det kan väl säga sig vara riktat till er som tror att vi som är mot vinstdrivande bolag och ibland också privatägda bara går på magkänslan att vinst är fult eller något liknande. Här är i alla fall texten som den blev:

Det är inte brist på objektivitet som gör att vi reagerar olika på olika saker som också har vissa likheter. Anledningen till att det går att skriva artiklar om giriga riskkapitalister som skor sig på barnen är att girighet är det argument som används för att sälja idén att vinst är viktigt i välfärden. När det då visar sig att girighet orsakar brister är det självklart en viktig aspekt av en dåligt fungerande skola.

Vad som orsakar brister i en offentligt ägd skola kan som ni påpekar eller insinuerar vara bristande kompetens. Men det är knappast någon som försöker sälja in en styrningsform med argumentet att inkompetens är bra. Och om det är så att ni tycker att ”vi har insyn och inflytande” men ändå inget händer borde ni vara de första att motsätta er en marknadisering eftersom det ger ännu mindre insyn och inflytande. Mitt intryck är att det inte riktigt är vad ni vill.

När det gäller föräldrarkooperativ och att de flagrant bortses från är det knappast på grund av en vänsterkonspiration utan för att de är flagrant frånvarande i verkligheten. Majoriteten av privatägda skolor drivs som vinstmaximerande aktiebolag och andelen ökar snabbt. Kooperativ förekommer framför allt i argumentation om privatägda skolor och märkligt nog ofta i samband med vinstens förträfflighet vilket sällan ens är aktuellt för kooperativ som i regel är ideella bolag.

När det gäller skattepengar så har ni rätt, det är absolut en nagel i ögat. Det borde det vara för er alla om ni inte råkar äga en skola. Om ett företag tar ut vinst har vi betalt pengar som inte går till verksamheten vi ville ha. Det är ett omedelbart effektivitetstapp. Om bolag hade nöjt sig med överskott som återinvesterades i verksamheten hade frågan varit en annan. Men de ovannämnda riskkapitalisterna är inte så intresserade av det. Jag är välbekant med motargumentet att annan verksamhet då inte heller borde få ta ut vinst och det håller inte. Olika verksamheter lämpar sig olika väl för vinstincitament. Desto mer svårövervakat ett område är desto sämre är vinstintressen eftersom beställaren har svårt att bedöma om kvaliteten motsvarar priset som betalats. När det gäller till exempel skolgång kan det efter tolv år fortfarande vara svårt att veta om varan har levererats eftersom eleven är medproducent. Var gränsen ska gå kan förstås diskuteras. Tandkräm såväl som rättsväsende har funktioner i samhället. Dock är det betydligt bättre att överlämna tandkrämen åt det privata företaget och domstolarna till samhället. Sjukvård och skola ligger någonstans däremellan.

Sen är det bara konstigt att säga att ägandeformen inte har något med en konkurs att göra. Det är bara privata ägandeformer som går i konkurs. Kommuner eller staten tvingas lösa problemen istället. En av anledningarna till att privatägda skolor är så problematiskt är just detta. Att förlita sig på kreativ förstörelse är inte rimligt när det som kreativt ska förstöras är skolor med hundratals elever. Endast som absolut sista utväg bör skolor läggas ned eftersom det visar sig att tvingas byta skola är urdåligt för skolresultaten allt annat lika.

Slutligen, eftersom jag inte uppfattar er som några planekonomiskt övertygade trotskister, är det svårt att förstå den tilltro ni sätter till regleringar och kontrakt. Det är inte realistiskt eller ens önskvärt att detaljreglera svåröverblickbara verksamheter vilket till exempel förklaras här: http://ekonomistas.se/2011/11/14/vindflojlar-i-valfardsdebatten/

Henrik Jordahl jämför i Ekonomisk debatt 2008 offentligt ägd verksamhet med att ett företag väljer att själv utföra något istället för att outsourca det. Anledningen är de höga transaktionskostnaderna, han skriver så här:

”kontrakt [är] med nödvändighet inkompletta och omförhandlingar komplicerade och kostsamma. Transaktioner som omgärdas av stor osäkerhet och som kräver relationsspecifika tillgångar kräver invecklade kontrakt med stora behov av omförhandlingar. Till följd av detta blir det i sådana situationer relativt lönsamt att behålla den aktuella verksamheten inom det egna företaget. När tvister uppstår är företagets hierarkiska struktur effektivare än marknadens mer lösa relationer. […] Eftersom anställda inte har samma incitament som företagare att dölja och förvränga information kommer de att vara mer ärliga mot principalen än vad kontraktsanlitade företagare kan tänkas vara. Här är det relevant att stommen av offentliga tjänster finns inom de ”mjuka” områdena vård, skola och omsorg där kvalitet är svårare att observera och verifiera än vad fallet är för ”hårda” tjänster som sophämtning och vinterväghållning.”

Jonas Vlachos, nationalekonom som har skrivet det länkade inlägget ovan har också skrivit i Ekonomisk debatt och avråder från vinstdrivande skolor just för att det är så svårt att kontrollera och styra dem. Han skriver:

”Det är […] närmast ofrånkomligt att konkurrensen om eleverna leder till situationer där läraren på olika sätt uppmuntras att kompromissa med sitt professionella uppdrag.”

Han förklarar också varför vinstdrivande skolor kommer att välja bort elever som alla har rätt till en likvärdig skolgång:

”Oavsett utformningen har en skola och dess elever ett gemensamt intresse av att de minst resurskrävande eleverna inom olika ersättningskategorier söker sig till skolan. Även om skolorna inte själva får välja sina elever finns möjlighetten att via skolans inriktning, pedagogik, kringfaciliteter, marknadsföring och geografiska placering påverka vilka elever som söker sig dit. ”

Detta kan ingen tycka är acceptabelt. Och sedan är det problemet med kvalitet. Även om det som sagt är svårt att mäta finns det vissa ganska enkla mått, Jonas Vlachos igen:

”Ett sätt att försöka fånga kvaliteten i skolsektorn är att undersöka vilka resurser som läggs på utbildningen. Lärartätheten i kommunala grundskolor är 8,3 lärare per 100 elever, i vinstdrivande grundskolor 7,15 och i icke-vinstdrivande 9, och ett liknande mönster står att finna i gymnasieskolan (Vlachos 2011) Detta kan tyda på att vinstdrivande skolor håller nere kostnaderna på ett sätt som går ut över kvaliteten, men samtidigt är lärartäthet inte är ett perfekt kvalitetsmått: vem som är lärare och hur dessa arbetar kan vara viktigare. Forskningen finner dock tämligen entydigt att elevernas resultat förbättras, allt annat lika, av ökad lärartäthet och minskad klasstorlek (Fredriksson och Öckert 2008; Fredriksson med flera 2012)

Hans artikel finns utlagd på nätet här: http://www.nationalekonomi.se/filer/pdf/40-4-jv.pdf

och rekommenderas varmt. Han är framför allt negativ till vinstdrivande skolor. Jag är väl skeptisk även till andra, framför allt på grund av svårigheterna med ansvar, reglering och insyn. Var ni står är inte helt tydligt, så om det är så att ni också tar avstånd från vinstdrivande skolor kan vi kanske enas om något 🙂

Historiska övergrepp lär oss något, men vad? Universitetens etikkurser

En kurs i medicinsk forskningsetik har ett typiskt upplägg. En allvarlig äldre forskare visar bilder på nazistiska läkare. Därefter nämns ofta kariesstudien på Vipeholm i Lund då läkare och tandläkare ansåg att ”obildbara sinnesslöa” var lämpliga att mata med socker för att se om deras tandhälsa försämrades (det gjorde den och det kraftigt). Ibland tas också syfilisstudien i Tuskegee USA upp då afroamerikaner undanhölls behandling för syfilis för att man ville studera hur sjukdomen utvecklas trots att bot fanns och slutstadiet av syfilis är tämligen jävligt. Därefter fastslås att forskare och läkare inte alltid är goda. Det framhålls också att det inte är etiskt försvarbart att låta människor frysa ihjäl, gå med syfilis eller ödelägga folks tandhälsa. Överraskningsmomentet har som du förstår vid det laget underordnats den uppbyggliga poängen.

Sedan följer en genomgång av forskningsetikens första riktigt kända dokument Helsingforsdeklarationen. Svensk lag och ibland EU-direktiv beskrivs. Slutligen ska ofta några fall diskuteras. Vanligast är då att frågorna rör vad som går att göra inom svensk lagstiftning och hur etiska ansökningar brukar bedömas.

Om syftet är att påminna om varför vi har lagar och regler för hur forskning får bedrivas och hur de ska tolkas är upplägget okej. Om vi däremot utbildar forskare i etik för att de ska kunna känna igen forskning som är oacceptabel är jag mer tveksam.

De flesta uppenbara fall är 50-80 år gamla, utförda på människor som vid den tiden eller på den platsen ansågs sakna kvalificerande mänskliga egenskaper, ofta intelligens, moral eller förmågan att lida. Ibland, som med det svenska Vipeholmsexperimentet, har också en stor hälsomässig nöd i befolkningen (>99% av alla nittonåringar hade kraftig, ibland handikappande karies) legat bakom beslut som i efterhand, när nöden blivit avhjälpt, fördömts hårt.

När vi idag ser tillbaka på dessa övergrepp är alla överens om att det var fruktansvärt gjort. Ofta ondskefullt. Och i föreläsningssalen är alla rörande överens om att forskare och myndigheter måste ta sitt ansvar för etik och moral. Därefter kan vi lugnt prata om hur jobbigt det är när etikkommittén krånglar.

Vad som sällan kommer upp på de här kurserna är det illavarslande faktumet att de gångna tidernas övergrepp ofta var tämligen okontroversiella bland just forskare när de gjordes. Väldigt få, om några protester lär ha förekommit i diskussionerna doktorer och tandläkare emellan på Vipeholm. Trots patienternas katastrofala tandhälsa. Förvisso frångick forskarna på Vipeholm den politiska ledningens godkännande när de försökte ta reda på om godis försämrade tandhälsan. De hade bara godkännande att leta efter insatser som kunde förbättra den. Men politisk uppbackning hade uppenbarligen läkaren Karl Brandt med flera i Tyskland. Och i Sverige har den allmänt accepterade sanningen blivit att Socialdemokraterna är orsaken till tvångssteriliseringarna, men faktum är att samtliga partier i Riksdagen stod bakom.

Så jag lämnar alltid etikkurserna med en gnagande känsla. Lär vi verkligen framtida forskare och läkare hur man undviker att begå övergrepp? Jag är tveksam. Är risken inte snarare att kurserna vaggar in oss i en falsk trygghet? Lär vi oss inte att övergrepp i forskningens, individens och samhällets tjänst är lätta att upptäcka? Trots att många uppenbarligen vid andra tidpunkter och på andra platser inte satte stopp. Luras vi att tro att whistleblowing är en lätt sak? När sanningen är den motsatta.

Det enda jag vet är att jag och många andra kommer att fortsätta få höra om Vipeholm och nazister tills dess att tillräckligt lång tid har gått för att det ska framstå som irrelevant. På samma sätt som häxbränning idag inte tas upp som exempel felkonstruerade samhällsinstitutioner. Kanske är det 2054 eller 2104, men då kommer det garanterat finnas andra exempel att ta till. Från början av 2000-talet antagligen.

Anmälningsplikt när barn skickas till Lundsberg

Boxing at School

Föräldrar skickar varje år cirka 200 barn till en skola känd för psykisk misshandel, fysisk misshandel och sexuella övergrepp. De betalar 200 000 och får antas vara välinformerade om skolans historia. Skolinspektionen har reagerat flera gånger och nu försökt stänga skolan, men har någon utrett föräldrarna för försummelse av barn?

I en rapport från 2011 skriver Skolinspektionen att:

”[E]leverna vid Lundsbergs skola fostras i ett system där eleven som nybörjare vid skolan ska vänja sig vid att utsättas för kränkande behandling såsom kränkande tillmälen och våld.”

Vad säger det om föräldrar som villigt skickar sina barn till Lundsberg? Och varje gång kränkningar avslöjas reagerar kraftfullt. Till skolans försvar. Är det ett normalt sätt att bete sig som förälder?

Resonemanget verkar vara att det är värt att mina barn riskerar misshandel och sexuella övergrepp, det bygger karaktär och barnen får ett bra kontaktnät inför framtiden. Och detta svek mot barn i tidiga tonåren fortsätter. Skolinspektionen försöker göra något, men ligger verkligen problemet inom utbildningssfären? Är det inte snarare sociala myndigheter som har ett ansvar att ingripa? Och har inte omgivningen skyldighet att anmäla?

I Socialstyrelsens skrift Anmälningsskyldighet om missförhållanden som rör barn kan du läsa:

”Det finns situationer då föräldrar inte förstår eller förmår ta sitt ansvar för sina barn fullt ut. Då träder samhällets ansvar in för att skydda barn och unga som riskerar en ogynnsam utveckling.”

[…]

”Anmälan ska göras till socialnämnden om något gör att nämnden behöver ingripa till underårigs skydd. Med detta avses alla de fall då det kan antas att brister i omsorgen om en underårig eller något annat förhållande [där barnet stadigvarande vistas] medför fara för en underårigs hälsa eller utveckling och det kan finnas anledning för socialnämnden att bevaka den unges intressen[.]”

[…]

”Situationer när ett barn riskerar att fara illa kan vara t.ex. när barnet utsätts för fysiskt eller psykiskt våld, sexuella övergrepp, kränkningar eller försummar [sic!] att tillgodose barnets grundläggande behov.”

Det kan förstås vara svårt att veta om en anmälan är motiverad utan juridisk skolning. Därför är Socialstyrelsen väldigt tydlig:

”Det är ofta svårt för personer utanför socialtjänsten att avgöra när skyldigheten att anmäla inträder och det är inte ovanligt att förhållandena blir så allvarliga att LVU (lagen om vård av unga, min anm.) blir tillämplig innan anmälan görs. Om uppgifterna är svårbedömda eller obestyrkta men ändå tyder på att ett barn kan vara i behov av hjälp och stöd från socialtjänstens sida ska de anmälas. Det är sedan socialnämndens ansvar att undersöka vilken grund som kan finnas för uppgiften och utreda det eventuella behovet av åtgärder.”

Med tanke på ovanstående; borde inte samtliga föräldrar till barn på Lundsberg, eller som har haft barn på Lundsberg och fortfarande har hemmavarande barn vara utredda av socialnämnden? Det är de nog inte. Vilket är märkligt. För alla som jobbar på Lundsberg, samt många som jobbar på myndigheter som berör barn och unga i Storfors kommun är enligt lag skyldiga att anmäla:

”Anmälningsskyldighet[en …] är absolut och får inte bli föremål för överväganden av tjänstemännen eller yrkesutövarna själva. En anmälan ska göras då en person får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd.”

Lärare på Lundsberg bör kanske skriva till föräldrarna och förklara att om de insisterar på att skicka sina barn till skolan trots att de vet vad som försiggår är lärarna tvungna att be socialnämnden undersöka om föräldrarna verkligen är lämpliga att ensamma ta hand om sina barn.

Jag skulle vilja se de breven. För som det är nu läser jag på Lundsbergs hemsida:

”Välkommen till Lundsberg – Sveriges äldsta internatskola – en totalupplevelse som skiljer sig från den traditionella skolvärldens.”

Föräldrarna vet att ’totalupplevelsen som skiljer sig från den traditionella skolvärldens’ kan inbegripa misshandel med strykjärn och grova sexuella övergrepp när de väljer att betala 200 000 för att skicka sina barn till internatskolan.

De flesta hade nog tyckt att det var värt dem pengarna att slippa ovanstående. Men har du oturen att födas in i vissa familjer är så inte fallet. Barnen på Lundsberg må komma från en privilegierad bakgrund, men de är fortfarande – barn. Det betyder att samhället har ett ansvar för deras psykiska och fysiska utveckling när föräldrarnas intresse för densamma kan ifrågasättas.

Förtydliganden och källor:

”Fysiskt våld innebär att ett barn av någon annan orsakas kroppsskada, sjukdom, smärta eller blir försatt i vanmakt eller annat liknande tillstånd. Det kan innebära att en annan person slår barnet med eller utan tillhygge, nyper, sparkar, knuffar, kastar, skakar, luggar, river eller biter barnet, trampar eller stampar på det eller tvingar in föremål i barnets mun. Det är också fysiskt våld och övergrepp att förgifta, bränna, skålla, riva, försöka dränka eller kväva barnet. Varje form av kroppslig bestraffning räknas som fysiskt våld.

Psykiskt våld betyder att ett barn systematiskt, oftast under lång tid utsätts för nedvärderande omdömen, nedbrytande behandling eller avsiktligt känslo- mässigt lidande. Även en enstaka allvarlig företeelse kan innebära att ett barn riskerar att fara illa. Orimligt hårda bestraffningar, förlöjligande, hån, nedvärdering, avvisande, utfrysning, orimliga krav, påtvingad isolering från sociala kontakter och åldersanpassade aktiviteter eller konstant vägran att lyssna till barnets syn- punkter är ytterligare exempel på psykiskt våld. Som exempel på nedbrytande behandling kan nämnas fostran till asocialt beteende eller kriminalitet. Att ett barn tvingas bevittna (se eller höra) våld i sin närmiljö eller leva i en miljö där våld och hot om våld förekommer ofta kan också göra att ett barn far psykiskt illa.

Fysisk försummelse innebär att barnets vårdnadshavare, oftast under lång tid, skadar eller äventyrar ett barns fysiska hälsa eller utveckling genom att underlåta att ge barnet god fysisk omsorg.”

Som privatperson kan man anmäla att barn riskerar att fara illa kan man göra det också, eftersom:

”Vi har alla ett ansvar för att barn inte ska behöva fara illa eller riskera att utvecklas ogynnsamt. Det finns därför en lagstadgad rekommendation till var och en att anmäla olika förhållanden om barn som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd.”

Det går att göra per telefon även om det rekommenderas att man gör det skriftligt.

Citaten är hämtade från Socialstyrelsens skrift Anmälningsskyldighet om missförhållanden som rör barn, utgiven 2004 om inget annat anges. Skriften återfinns här.

Socialtjänstlagen (SoL) som skriften utgår ifrån hittar du här. Särskilt kapitel 14 är av intresse för barn i fara-ärenden.

Lundsbergs internatskola ligger i Värmländska Storfors kommun och sociala myndigheter där torde vara de man först och främst ska vända sig till om man vill göra en anmälan.

Skolinspektionens beslut från 2011 hittar du här.

En före detta rektor på skolan berättar om sina intryck i här.