Kategoriarkiv: Uncategorized

Betalaren bestämmer eller varför saknas studenterna fullständigt i en diskussion om undervisningskvalitén?

Studieavgifter, det verkar ge ett ganska annorlunda perspektiv. I texten What parents  need to know about college faculty som handlar problemen med utnyttjade universitetsanställda och effekterna det har på studenternas lärande saknas en sak – studenter. Inte helt alltså. De dyker upp som offer för college som kräver att de ska ljuga om antalet deltidsanställda lärare när föräldrar kommer på studiebesök. Och de nämns som en vara föräldrarna kommer bli besvikna på när de insett att pengarna de betalade för varan, det välutbildade barnet, inte gav det utfall de hade hoppats på. Men att utbildning framför allt handlar om vuxna människor – att vara student är inte att vara omyndig – verkar helt gå förlorat när studieavgifter betalar för utbildningen. Studenterna omnämns regelbundet som barnen föräldrarna betalar för. 

Jag blir bara förvånad över att man har ett system för utbildning där de som ska utbildas knappt är värda att engagera för förändring. De som vill förändra högre utbildning behöver istället lyfta fram: What Parents Need to Know About College Faculty. 

Inlägget är fyllt av formuleringar som:

”Ultimately, you have every right to know exactly where your tuition dollars are going, how university administrations and policies are harming your children’s learning conditions, and how your children’s teachers are not always treated professionally and equitably.”

Det är föräldrarnas pengar, deras investering och deras rätt att få vad de vill ha. Detta är vad studieavgifter innebär, utöver att stänga ute en massa folk från högre utbildning. Att individerna som faktiskt ska gå utbildningen blir ganska ointressanta. De intressanta aktörerna blir säljaren universitetet och köparen föräldern. Jag har därför så svårt att förstå varför de som lyfter fram individens frihet så ofta vill införa avgifter för högre utbildning. Det sätter studenterna i en märklig sits. Istället för att som medborgare ha rätt till högre utbildning blir de reducerade; inte till den köpare/kund som folk i alla fall kan inbilla sig har frihet och makt utan till produkten/varan föräldrar och universitet köpslår om. 

Annonser

Mouffe och Laclau, nog har de något att säga, men gör de det?

Hegemony

För några år sedan sa en vän att hon hade börjat läsa Imperiet. Men slutat. För att hon ändå bara kunde läsa boken som politisk poesi. En språklig övning, stundtals fascinerande, men tveksam om syftet med att plocka upp boken var att bli klokare på samhället.

Jag påminns om det när jag läst klart Klas Gustavssons förord till Hegemonin och den socialistiska strategin. För då börjar Ernesto Laclaus och Chantal Mouffes egen politiska prosa. Att döma av de inledande sidorna verkar författarna vara helt oförmögna att uttrycka sig som folk.

Redan i första kapitlets rubrik börjar det. Begreppet hegemoni ska kartläggas. Var kommer det ifrån och vilken betydelse har det (eller kan det ha)? Men det kan inte sägas. Istället är det begreppets ’genealogi’ vi ska få följa. Varför kommer det vara intressant då? På grund av hegemonins ’kontingent[a] ingripande’. Och så vidare.

Om vi bara ger författarna ett ganska stort antal timmar av vårt liv ska de utveckla en ’kontingenslogik’ vilket ska göra Karl Marx’, och den Andra internationalens, svårigheter att förutse framtiden — begriplig.

Och det hade kanske varit bättre att bara lägga ner boken där. Vad de vill säga är att det blev inte som många marxister tänkt sig och en teori om hegemoni är viktig för att förstå varför. Men att säga det tar författarna en hel sida vilket känns lite märkligt eftersom dessa två, Chantal Mouffe (wikipedia) och Ernesto Laclau (dödsruna i The Guardian), ska vara ganska klipska (vilket jag också tror att de är).

Chantal Mouffe i Berlin, bild från Flickr

Boken fortsätter nämligen i samma anda, men eftersom jag har lite dåligt samvete för att jag ofta raljerar över post-modernistisk teori utan att egentligen läsa så mycket av den har jag tänkt att jag ska försöka ta mig igenom boken. Och för att arbetsdelning inte är så dumt (oavsett vilken politisk/moralisk ståndpunkt man har om hur utkomsten av arbetet ska fördelas) är planen att försöka översätta poesin till prosa här på bloggen så slipper kanske någon annan göra det.

Jag misstänker nämligen att några av vår tids mest inflytelserika författare har något att säga. Men att de gör det så förbannat svårt för sig att de nästan lika bra hade kunnat låta bli. Alternativt, vilket får visa sig, har de inte det, men då har jag i alla fall lite mindre dåligt samvete för att jag inte har läst så mycket teori av det här slaget tidigare.

Och eftersom Mouffe och Laclau tydligen ska vara av visst intresse för alla som sysslar med diskursteori kan det kanske hjälpa att ha politisk teori översatt för den som har bråttom. Om någon annan har andra böcker de kan tänka sig göra detsamma med ser jag framför mig en samhällsvetenskaplig motsvarighet till Henrik Langes 80 romaner för den som har bråttom.

Alternativet till apati – En hel sekund i livet av Gellert Tamas

En hel sekund i livet av Gellert Tamas

Apatiska flyktingbarn får en röst. Svenska ungdomar som bränner flyktingförläggningar får försöka förklara sig. Samtidigt backas de personliga berättelserna upp av gedigen research. En recension av En hel sekund i livet av Gellert Tamas.

Gellert Tamas är en journalist med den avundsvärda förmågan att låta människor komma till tals när alla talar om dem. Utan att för den skull låta läsaren glömma att människors handlingar utförs i sammanhang som ger dessa ­– oberoende av intentionerna hos de som utför handlingarna – olika betydelse.

En hel sekund i livet – Reportage från Prag till Kairo 1989-2011 är ett urval av texter som Gellert Tamas, författaren till böckerna Lasermannen och De Apatiska, skrivet under åren. Undertiteln är troligtvis tillagd för att ge boken aktualitet. De flesta reportage är skrivna på 90-talat och betydligt fler än titeln låter påskina handlar om svenska förhållanden.

Det gör å andra sidan inget. Även utan den arabiska våren bakom skulle reportagen vara högst läsvärda idag. Det bara blev så från 1991 är en av de första systematiska sammanställningarna av brotten mot flyktingförläggningar i Sverige. Skriven samtidigt som Ny demokrati med sin främlingsfientlighet banade väg mot riksdagen. Under tre års tid förekom ett allvarligt attentat mot flyktingförläggningar var tredje vecka.

Siffror varvas med intervjuer av ungdomar som utförde dåden och myndigheterna som skulle förhindra dem. Gellert Tamas svarta humor skymtar förbi när Brottsförebyggande rådets byråchef, vid den tiden, Gunilla Wiklund, tillfrågas vilken forskning de har om brotten mot flyktingar:

”’Attentat mot flyktingförläggningar, eller mot flyktingar’ säger hon dröjande, ’näe…om det har vi nog ingenting här. Men vi har flera undersökningar om brottslighet bland invandrare. De rapporterna kan jag skicka till dig’, säger hon glatt.”

I kapitlet Landet bortom sig samlas reportage från Sverige. Invandrares personliga möten med vardagsrasism, unga tjejers erfarenhet av att jobba med telefonsex och Kirunaborna som offrar sina hem till Gropen för att få bo kvar. En hel sekund i livet inkluderar också en sorts epilog till boken De Apatiska. En reflektion över hur lätt ledarskribenter, men också åklagare och läkare ljuger när verkligheten tränger sig på. Debatten efter De Apatiska utmärktes av att många förnekade att de någonsin sagt saker som Gellert Tamas uppenbarligen hade på band. Det ifrågasatta materialet finns tillgängligt på www.deapatiska.se.

Reportagen från andra länder spänner över en brokig skara ämnen. Den etniska rensningen i Sarajevo och Gellert Tamas försök att få en intervju med en ansvarig, Radovan Karadzic. Den legendariske schackspelaren Bobby Fischer och matchen som gjorde att han aldrig kunde återvända till USA. Och de reportage som binder samman boken i titeln; den nya Pragvåren 1989 och den arabiska våren 22 år senare.

En hel sekund i livet är en samling reportage som ställer frågor om samhället och människan, men också om läsaren själv. Vad gör vi idag mot våra medmänniskor? När omständigheterna premierar egenintresset och likgiltigheten? Och orkar vi tala med varandra om hur vi kan göra annorlunda eller ska vi nöja oss med att tala om varandra?

I opposition oavsett – Letters to a young contrarian av Christopher Hitchens

Bokomslag Letters to a Young Contrarian (häftad)

Mänsklighetens tragedi är att det förefaller vara bättre att ha fel i grupp, än rätt ensam. Den observationen sammanfattar boken Letters to a young contrarian, skriven av framlidne journalist, debattör och författare Christopher Hitchens.

Boken är en pastisch på Letters to a young poet av Rainer Maria Rilke som publicerades 1929. Budskapet är som titeln antyder ett försök att peppa en motståndare till den allmänna samhällsopinionen. Att förfäkta svårsmälta sanningar är en livsstil som är hård, men eftersträvansvärd. Christopher Hitchens har själv levt den och 2001 ville han föra vidare sina erfarenheter till en ny generation.

Och visst har han rätt. När mänskligheten skyddar missdådare som har majoriteten med sig och straffar dem som med rätta protesterar finns ett behov av att fler sällar sig till de protesterande få.

En annan sak han påpekar är vad en vän sa på en fest med Socialdemokratiska studentförbundet. Man engagerar sig för att förändra samhället, men man fortsätter bara om man har bra sällskap.

Det är Christopher Hitchens noga med att påpeka. Sällsynta är de individer som har kunnat få feedback på sitt eget engagemang genom en faktisk samhällsförändring. Därför är vad du lär dig av människorna du träffar längs vägen den belöning du kan hoppas på. Väl värt att ta till sig både för de som önskar åstadkomma något större, men även för de organisationer som funderar på varför medlemsantalet dalar.

Men det går, som synes, att säga med ett par meningar. Så vad handlar resten av de 141 sidorna om? Anekdoter, upprepningar och kulturella/politiska citat. Söker man inspiration till läsning på temat: massan har fel, den intellektuelle fixar biffen; kan boken tjäna som en recensionskatalog över Christopher Hitchens tio-i-topp.

Det kan säkert roa en del. Det smickrar säkert egot på många läsare och om det får någon att orka engagera sig för ett bättre samhälle har jag svårt att invända. Men jag ser ett problem. I sin iver att lyfta fram ensamma sanningssägare bortser personer som Christopher Hitchens gärna från att de är väldigt beroende av människorna runt omkring sig.

Han citerar Noam Chomskys inställning: att säga sanningen till makthavare är överskattat eftersom de nog redan känner till den och mest försöker undertrycka densamma. Istället bör målet vara att bistå de maktlösa för att åstadkomma förändring. Men Hitchens förmår inte att hålla med. Istället berättar han en anekdot om hur Nelson Mandela, efter 25 år vägrar bli utsläppt ur fängelset förrän alla andra där har frigetts och apartheidlagarna skrotats.

Han nämner att fångvaktarna och regimen i Sydafrika var skakade av ”det generella upproret bland de förtryckta” och måste förstå att det var därför Mandela över huvud taget fick möjlighet att visa sitt mod. Men han verkar vilja undvika att dra den slutsatsen. Att alla vi andra, som inte lever ett ”radical or ’contrarian’ life”, de som han ibland benämner ”flocken”, är nyckeln även till Nelson Mandelas makt. Mandela fick frågan, och med den makten, just för att andra hade tröttnat på förhållandena i Sydafrika och börjat protestera.

Christopher Hitchen är så upptagen med alla exempel på när majoriteter har haft fel att han glömmer bort att människor tillsammans är vad som nästan alltid åstadkommit förändringar även när det har varit till det bättre. Det är sorgligt.

Jag kommer att tänka på historien om den franska intellektuelle som från sin balkong ser människor på gatan passera i ett demonstrationståg och säger till sin vän att:

– Där går folket. Jag måste springa ifatt dem så att jag kan leda dem.

Men i Christopher Hitchens fall säger han istället:

– Där går folket. Oavsett var dem går tänker jag nu springa åt andra hållet.