Kategoriarkiv: Journalistik och opinionsbildning

Förståelse för forskning leder till bättre sömn och matvanor (i synnerhet för föräldrar)

Det här inlägget började som en text om skolforskning och problemet med att vi sällan hinner eller orkar kolla vad folk menar när de hävdar att forskning stödjer deras sak. Det slutade inte riktigt där, men det märker du antagligen efterhand. Bonus: om du orkar läsa enda till slutet får du också reda på varför Jelly beans inte ger dig finnar.

Min utgångspunkt är dock att oavsett bakgrund lär du någon gång ha kommit i kontakt med forskningens svarta låda. Någon påstår något.

– Hur vet du det? frågar du.

– Forskning! blir svaret.

Och jag gissar att du inte alltid varit helt tillfreds med svaret. Kanske för att du hört någon säga  något som går tvärs emot det du nyss hörde, men som försvarats  på samma sätt. Eller för att du har en gnagande känsla av att ”lite på forskningen (utan närmare förklaringar och frågor)” bara är en variant av ”lita på mig (utan närmare förklaringar och frågor)”.

Detta är forskningens svarta låda. Den finns också i en institutionsvariant: Stoppa in pengar, forskare, kanske ett par stackars råttor. Stäng locket. Obs! Titta inte! Och vips, ut på andra sidan ––> forskningsresultat! Vem har sagt att forskningspolitik är svårt?

Den svarta lådan kan vara väldigt behändig.  Ingen har ju tid att kontrollera allt som påstås stup i kvarten. Därför måste vi av rena effektivitetsskäl ofta lita på att de som gör saker vi inte förstår faktiskt vet vad de sysslar och är ärliga med vad de kommer fram till. Jag vet till exempel inte hur man beräknar turbulens, men jag sätter mig i flygplanet och somnar i hopp om att åtminstone ett personer längst där framme har tillräcklig koll. För vad skulle alternativet vara? Gå och korsförhöra piloterna inför varje flygning? Ringa ingenjörerna på Boeing? Det skulle ta evigheter att komma iväg om jag ens någonsin fick boka en biljett igen.

Men det finns också skäl att öppna lådan ibland för att se vad som försiggår där inne. Till exempel när du alltför ofta hört flera meningsmotståndare hänvisa till väldigt lika svarta lådor. Det står forskning på alla lådorna, men om de kommer fram till helt olika saker, är det då verkligen samma process inuti?

Svarat på den sista frågan är givetvis nej. Forskning är ett väldigt tänjbart begrepp. Vissa skulle hävda att forskning framför allt handlar om systematisk inhämtning av kunskap på ett någorlunda transparent sätt. Gränsdragning mot journalistik riskerar då att bli suddig. Samtidigt finns det tvivelsutan gott om saker som behöver undersökas noggrant och om det bara är journalistiska metoder som står till buds, till exempel intervjuer, kanske frågan måste vara hur vi på ett tillfredsställande sätt ska använda de metoderna*.

En annan betydligt striktare, för att inte säga dogmatisk hållning, förespråkas av Nobelpristagaren i fysik, Richard Feynman, som verkar vilja reducera vetenskap till beskrivning av naturlagar. Jag är tveksam om det är en särskilt hjälpsam hållning, men det illustrerar väl vidden av vad olika personer vill tränga in under forskningens paraply.

Jag tror att vi måste vänja oss vid att det är så här. Och att vi måste prata om forskningens innehåll istället för att bara läsa slutsatserna i sammanfattningen. För oavsett hur mycket man tycker det är lämpligt att tränga in under begreppet forskning kommer inget konsensus nås eftersom beskrivningen av verkligheten oftast är vad offentliga bråk handlar om.

Om vi tar skolan som exempel så går det tretton på dussinet av debattartiklar eller utspel i den här stilen:

Pedagogiken i skolorna har sällan något stöd i forskningen. Istället vilar undervisningsmetoderna på ideologisk grund. Därför är det hög tid att städa bort de pedagogiska myterna och blicka framåt, skriver Margareta Pålsson (M), ordförande i riksdagen utbildningsutskott. SvD Opinion 20150915

Att detta kommer från ett av högerpartierna som har röstat fram läroplanerna som har gällt de senaste 35 åren (Lgr 80, Lpo 94 och Lgr 11 av regeringen Fälldin, Bildt och Reinfeldt respektive) är i sig talande för hur mycket kampen handlar om att få sin verklighetsbeskrivning accepterad; snarare än att argumentera för att ens åsikter är bättre. Men Margareta Pålsson spelar också forskningskortet vilket nästan alla som debatterar skolan nu gör.

Hennes slutsatser om att mindre klasser är värdelösa tänker jag försöka kommentera i ett framtida inlägg. Min poäng är att vi måste vänja oss vid att debatten kommer se ut så här. Ena sidan hänvisar till en verklighet. Den andra till en annan. Det kommer i slutändan alltså handla om hur bra vi är på att skärskåda inte någons argument utan deras verklighetsbeskrivning. Och kan vi det?

Jag skulle säga både ja och nej. Det är inte rimligt att förstå allt och kunna göras allas jobb. Men däremot måste vi nog fundera på om om vi kan få en bättre förståelse för forskningens villkor. Jag skrev om studien med sommarjobbs effekt på ungdomsbrottslighet för att den använde en grundläggande metod för att hantera många av dem problem som forskningen ställs inför, nämligen randomisering för att veta att två grupper faktiskt är jämförbara.

En fråga om hur forskarna valt att hantera problem med olika gruppers icke-observerabara egenskaper kan alla lära sig att ställe. Till exempel när någon säger:

– Storleken på en skolklass spelar inte någon roll för hur mycket eleverna lär sig, det är forskning.

Fråga då hur forskarna har gjort. För om de har jämfört hur det går för barn i små klasser respektive i stora rakt av kan du vara ganska säker på att personen eller forskarna för den delen inte vet vad de pratar om. För tänk själv. Vilka personer sätter lärarna i mindre klasser om de har ett val? De svagare eleverna. Och om ekonomin är ansträngd, antingen för att kommunen budgeterat för lite pengar eller skolan är privatägd och ägarna vill ha vinst, vilka elever kan man då tryggt klumpa ihop 35 i vart klassrum för att spara in lärartjänster? De starkaste så klart. Om du då jämför elever som går i små klasser med elever som går i stora klasser och ser att de i stora klasser klarar sig bättre. Vad har du då visat? Att elever som är bra på att studera lär sig bättre än elever som är dålig på att studera.

Den inneboende förmåga eleven kommer med till skolan syns ju inte direkt utanpå vilket gör att skolklassernas storlek ofta kan bli en proxy/signal för lärarnas bedömning av elevens behov. Och då blir klasstorlek bara en synlig markör för den svårfångade personliga kapaciteten. För att klasstorlek (om vi nu förutsätter att mindre klasser är bättre för elevernas inlärning) ska visa sig vara bättre i jämförelser rakt av måste klasstorlek vara så mycket bättre att det kompenserar hela övertaget elever från studievana hem kommer med till skolan. Det är ganska mycket begärt. Och när mindre klasser inte klarar av att vara riktigt så bra blir resultatet att forskare bara jämfört svaga elever med starka elever. Resultatet av det är förutsägbart.

Ändå är det ofta så man jämför. Vetandets värld på Sveriges radio har gjort en hel reportageserie om skolforskning och OECD:s arbetsmetoder. PISA-undersökningen som ingen kan ha undgått att höra om vid det här laget är OECD:s verk och verkar lämna mycket övrigt att önska. I ett av programmen påpekas att Shanghai inte låtit många av de elever som kommer från mindre studievana hem gå i de skolor som inkluderas i studien. Förutsägbart nog går det då bra för Shanghais ungdomar. Och OECD framhåller det som en bevis på hur bra skolsystemet är…

Företaget McKinsey som har tagit fram två stora rapporter om skolstyrning och utbildning återkommer också i debatten som producenter av gedigen kunskap på området. Men de som granskar rapporterna hittar klyschiga rekommendationer presenterade som spännande ny forskning. Om de ens får ta del av undersökningarna. Företaget klarar nämligen inte av det mest banala forskningskriteriet – transparens. Att det ska gå att se och förstå vad som ligger bakom någons slutsatser. På ett universitet är brist på transparens oredlighet. I det privata näringslivet kallas det företagshemligheter. Så här skriver Vetandets värld om McKinsey och OECD:s relation.

Forskaren Frank Coffield vid Institute of Education vid University of London sågar rapporterna och visar att de är metodmässigt felaktiga, saknar bevis för sina teser, har ett auktoritärt språk och eftersom de är ovetenskapliga är de också farliga, enligt honom. OECD:s Pisa-chef Andreas Schleicher som har skrivit ett mycket positivt förord till den första rapporten medger nu att metodiken i rapporterna är svag men står fast vid att de har ett värde i att ha gett nya perspektiv på skoldebatten.

Sverker Lindblad, pedagogikprofessor i Göteborg säger att McKinsey-rapporterna haft ett mycket stort inflytande över debatten i Sverige och att det är synd att det sker på bekostnad av annan akademisk kunskap inom området. Hjärnforskaren Martin Ingvar som i flera sammanhang hänvisat till McKinseys arbete förklarar det med att akademin misslyckats med att leverera det som beslutsfattarna behöver. Vetandets värld 20150402

Frågan jag ställer mig när jag läser Martin Ingvars stöd för rapporten är: Fick han ta del av metoderna för att ta fram McKinseys slutsatser? Eftersom Sveriges radio inte fick det. För han svarar egentligen inte på varför McKinsey har rätt i sina slutsatser. Istället hänvisar han till vad beslutsfattare behöver och att McKinsey levererade det. Men vi får inte heller riktigt veta vad det är beslutsfattare behöver. Är det ett gediget faktaunderlag? Eller är det hemliga rapporter som kan användas för att vifta bort kritik, men inte får granskas? Det senare kan jag tänka mig att en del beslutsfattare efterfrågar i alla fall. I en värld där efterfrågan och behov ofta likställs illustrerar forskningen om skolan vikten av att öppna de svarta lådorna ibland och kontrollera att det verkligen är vad vi förväntar oss i dem.

I vilken utsträckning det går att göra är väl en öppen fråga. Men att det går att göra mycket mer än vi gör i dag borde ingen kunna tvivla på. För det är som Jeff Leek skriver på sin blogg att de flesta som analyserar data idag inte är statistiker. Vare sig vi tycker det är bra eller dåligt. Det har att göra med att både data och verktyg för analys blivit väldigt billigt. De flesta saker du kan göra med dyra program som SPSS, Stata eller SAS kan också gratisprogrammet R göra. Kurser i R och data-analys erbjuds nu också gratis på flera håll, till exempel av Jeff Leek och hans kollegor på John Hopkins. Kolla till exempel in utbudet av kurser här: EDX, Coursera .

För skeptikern tillhandahåller Jeff Leek med flera också metaforskning eller vad det ska kallas. På Coursera körs kurserna varje månad och de har vid det här laget utbildat miljoner människor i grundläggande statistik. Eftersom allt är elektroniskt finns det alltså tonvis med data på hur folk lär sig statistik. Leek och kollegor har då helt enkelt börjat forska på hur man på bästa sätt kan lära ut forskning (eller i alla fall en viktig del). I artikeln: ”A randomized trial in a massive online open course shows people don’t know what a statistically significant relationship looks like, but they can learn” tittar de på hur människor på deras kurser hanterade statistiska bedömningar utifrån punkt-diagram, något som förekommer i vart och vartannat sammanhang. Värt att läsa för den som är intresserad. Hela artikeln ligger ute här. De visar att vi ofta underskattar hur lite som krävs för att ett samband ska vara statistiskt signifikant. Studien använder randomisering, men i det här fallet är det värt att komma ihåg att även om de gav studenterna olika uppgifter och möjlighet till inlärning slumpmässigt var det såklart ett urval av personer som sökt sig till utbildningen från början. Dock är det kanske inte ett allt för vilt antagande att folk som vill förstå statistik är intresserade av att lära sig mer.

Jeff Leek skriver mycket om hur vi alla kan bli bättre på att bedöma forskning och statistik. Tydligen har han en bok på gång också som handlar om att vi alla, även forskare, är amatörer på det mesta och det därför inte finns någon större anledning att inte försöka förstå det som intresserar oss eller verkar märkligt. Han skriver om det här. Värt att läsa om inte annat för alla som retar ihjäl sig på att Annika Dahlström uttalar sig vitt och brett om könsskillnader och glatt frontade sin professorstitel – i histologi

Det här inlägget har redan blivit alldeles för långt och behöver avslutas på något sätt så för att bara ge eventuella föräldrar som tagit sig så här långt ner på sidan en liten bonus. Du kommer sova bättre om du kan lite statistik. Leek igen: Statistical illiteracy may lead to parents panicking about Autism. Antagligen blir det också lättare att strunta i merparten av all forskning som rör mat, se punkt sju i: 10 things statistics taught us about big data analysis

Om någon har vänner på Sveriges radio får ni gärna tipsa dem om ovanstående poänger också. Alla skulle nog tjäna på att slippa läsa den här ingressen:

”Det har betydelse vilket sjukhus förstföderskor väljer när det gäller risken att drabbas av allvarliga bristningar. I Skåne är det nämligen stora skillnader mellan sjukhusen, visar statistik Sveriges Radio tagit del av.” Sveriges radio P4:s program

Jag mejlade reportern och frågade hur de tagit fram statistiken. De begärde ut antal förstföderskor och antal skador hos desamma. Sedan dividerade de siffrorna för varje sjukhus. Någon borde kanske påpeka att deras utsaga har noll täckning om det är metoden de har använt. Det är också lite beklämmande att ingen av de inom vården som intervjuas verkar ha tagit in det. Eventuellt får det bli ett inlägg om det framöver. Förhoppningsvis ett lite kortare.

*Just inställningen till hur vetenskaps-lik den journalistiska metoden borde vara lär ha drivit två av Sveriges främsta grävande journalister isär. Janne Josefsson intervjuas efter Hannes Råstams död här och medger att han helst ville få publicerat saker medans Råstam var beredd att fortsätta gräva hur länge som helst.

 

Från XKCD, följ länk för fullständig källa.

Annonser

Smålustig tjänsteman och förbannade bönder, men Sydsvenskan har inga svar att komma med

Det är påtagligt hur många kor som fotograferas ute i hagarna och hur svårt det är att hitta en inomhusko på Flick. Dår är ändå de svenska korna som ska ha det bäst i EU enligt artikeln inomhus 8–10 månader om året.

Mjölkbönder vill att regler som garanterar kor fritt bete, tas bort. Chefen för Skånes djurskydd, Marcus Björklund, uttrycker sig lite skämtsamt om vad det kommer att göra med Bregott-reklamen som i många år kapitaliserat på hur härligt korna har det. Marcus Björklund blir anmäld till JO.

Detta rapporterar Sydsvenskan om i en ganska lång text. Men ingenstans ställs frågor om vad som är rätt och fel. Får och bör inte en tjänsteman försvara gällande lagstiftning på ett lite skämtsamt sätt? Är det verkligen ett ”grovt maktmissbruk” som det står i en anmälan? Och om Lantbrukarnas riksförbund säger att bönderna är hårt ekonomiskt pressade av att tvingas ha korna ute, varför spelar det någon roll huruvida bönderna vill korna väl eller inte vilket LRF:s Jonas Carlberg tycks mena?

Eftersom jag sitter hemma och är lite krasslig blev det ett mejl till Sydsvenskans journalist Olle Lönnaeus. Deras slogan är trots allt: för att du bryr dig 🙂

——– Ursprungligt meddelande ——–
Ämne:     Tjänstemän och bönder
Datum:     Wed, 18 Feb 2015 10:02:14 +0100
Från:     Jesper Petersen
Till:     olle.lonnaeus@sydsvenskan.se

Hej

När jag läser din text om mjölkböndernas reaktion på djurskyddsinspektören Marcus Björklunds lite skämtsamma försvar av rådande regelverk i dagens Sydsvenskan (http://www.sydsvenskan.se/sverige/mjolkbonder-vill-latta-pa-betestvanget-1/) känns det som om de viktiga frågorna helt saknas.

Att bönderna är arga och pressade framgår och att detta har lett till anmälningar. Men är det verkligen ett övertramp att en tjänsteman offentligt försvarar rådande regelverk eller uttrycker en åsikt om det? Finns det regler som avråder från det? Lagar mot det?

Läser man till exempel vad statsvetare Lennart Lundquist skriver om tjänstemäns ansvar förefaller det snarare vara av stort värde om de vågar stå för vad de anser vara viktigt att föra ut till oss medborgare. Lundquist skriver att en komplicerad demokrati är beroende av att tjänstemännen går ut med problem och synpunkter offentligt så att vi andra kan ta ställning i politiska frågor.

Som journalist har du väl också ett liknande ansvar? Jag som medborgare och tidningsläsare kan inte veta allt utan litar på att du och dina kollegor i mitt ställe följer upp påståenden med faktakoll och motfrågor. Därför undrar jag varför du valde att avstå från det i din text?

Ingenstans framgår det om djurskyddsinspektören Marcus Björklunds kommentar varit ”direkt olämpligt”, ”ett stort regelövertramp” och ”ett grovt maktmissbruk” som det står i de citerade anmälningarna. Det är väl det intressanta? Att människor med ekonomiska intressen är arga när de inte får som de vill kan knappast vara en särskilt spektakulär nyhet i sig.

Sedan undrar jag varför Jonas Carlberg från LRF inte får den självklara frågan hur han kan vara övertygad om att svenska mjölkbönder inte kommer minska på det fria betet, om reglerna att korna måste få vara ute minst 3-4 månader tas bort. Han säger själv att bönderna är oerhört ekonomiskt pressade och djurskyddsinspektören ger honom rätt i att det är dyrare att ha korna ute. Därefter hänvisar Carlberg till att vi ska lita på att bönderna vill korna väl.

Vad spelar det för roll att någon vill djuren väl om de enligt samma personer är ekonomiskt tvingade att behandla dem sämre? Om du som journalist ska vara medborgarens representant bör du väl ställa de kritiska motfrågor som medborgaren uppenbart själv hade ställt om han eller hon varit på plats?

Jag tycker att tendensen att reducera journalistik till han-sade-och-sedan-sade-hon-rapportering är väldigt olycklig. Du och dina kollegor är betydligt mer insatta i varje fråga ni rapporterar om än de flesta av oss läsare är. Om inte ni kan dra slutsatser om vad som är rätt och fel och rapoortera [sic] det utifrån det material ni har hämtat in, utan istället bara presenterar materialet som citat och åsikter från olika personer eller grupper, ber ni oss läsare dra just sådana slutsatser som ni inte själva klarade av. Är det verkligen rimligt?

Med vänlig hälsning
Jesper Petersen

————————————————–

Jag räknar med ett kort och överlägset svar. Det är nämligen vad Olle Lönnaeus har skickat tidigare när jag frågat om det inte finns ett journalistiskt imperativ att rapportera vad som är sant och inte bara vad folk säger och tycker.

Han-sade-hon-sade-journalistik är en gammal käpphäst jag tenderar att vilja återkomma till. Det är uppenbart att allt för många (inte bara journalister) förväxlar objektivitet med neutralitet. Om någon har rätt är det objektivt sant och ska rapporteras. Att någon inte håller med kan också rapporteras, men att inta en neutral hållning som journalist är i det läget ohederligt.

I ovanstående fall vill jag som läsare framför allt veta om chefen för Djurskyddsmyndigheten faktiskt har gjort fel. För om han inte har gjort det är nyheten bara att bönder vill ha korna instängda i lador mer än 8-9 månader per år och är arga för att de inte får det. Men Olle Lönnaeus svarar inte på sådana frågor i sin text. Det är synd.

För mer läsning om han-sade-hon-sade-journalistik se till exempel den här artikeln från Harvard Kennedy school: http://journalistsresource.org/skills/research/beyond-he-said-she-said-using-research-12-controversial-issues#

Uppdatering (2015-02-19): Olle Lönnaeus har svarat, men i princip bara att det var bra som han skrev. Jag undrar om han har kunnat bilda sig en egen åsikt och vad den i så fall är eftersom han har undersökt ärendet på ett sätt jag inte har möjlighet till. Min tanke är att antingen har han landat i vad som är rätt och fel och då borde han redovisa det. Alternativt har han inte kunnat göra det och då är det konstigt att vi förväntas göra ett bättre jobb än han har gjort.

Alternativet till apati – En hel sekund i livet av Gellert Tamas

En hel sekund i livet av Gellert Tamas

Apatiska flyktingbarn får en röst. Svenska ungdomar som bränner flyktingförläggningar får försöka förklara sig. Samtidigt backas de personliga berättelserna upp av gedigen research. En recension av En hel sekund i livet av Gellert Tamas.

Gellert Tamas är en journalist med den avundsvärda förmågan att låta människor komma till tals när alla talar om dem. Utan att för den skull låta läsaren glömma att människors handlingar utförs i sammanhang som ger dessa ­– oberoende av intentionerna hos de som utför handlingarna – olika betydelse.

En hel sekund i livet – Reportage från Prag till Kairo 1989-2011 är ett urval av texter som Gellert Tamas, författaren till böckerna Lasermannen och De Apatiska, skrivet under åren. Undertiteln är troligtvis tillagd för att ge boken aktualitet. De flesta reportage är skrivna på 90-talat och betydligt fler än titeln låter påskina handlar om svenska förhållanden.

Det gör å andra sidan inget. Även utan den arabiska våren bakom skulle reportagen vara högst läsvärda idag. Det bara blev så från 1991 är en av de första systematiska sammanställningarna av brotten mot flyktingförläggningar i Sverige. Skriven samtidigt som Ny demokrati med sin främlingsfientlighet banade väg mot riksdagen. Under tre års tid förekom ett allvarligt attentat mot flyktingförläggningar var tredje vecka.

Siffror varvas med intervjuer av ungdomar som utförde dåden och myndigheterna som skulle förhindra dem. Gellert Tamas svarta humor skymtar förbi när Brottsförebyggande rådets byråchef, vid den tiden, Gunilla Wiklund, tillfrågas vilken forskning de har om brotten mot flyktingar:

”’Attentat mot flyktingförläggningar, eller mot flyktingar’ säger hon dröjande, ’näe…om det har vi nog ingenting här. Men vi har flera undersökningar om brottslighet bland invandrare. De rapporterna kan jag skicka till dig’, säger hon glatt.”

I kapitlet Landet bortom sig samlas reportage från Sverige. Invandrares personliga möten med vardagsrasism, unga tjejers erfarenhet av att jobba med telefonsex och Kirunaborna som offrar sina hem till Gropen för att få bo kvar. En hel sekund i livet inkluderar också en sorts epilog till boken De Apatiska. En reflektion över hur lätt ledarskribenter, men också åklagare och läkare ljuger när verkligheten tränger sig på. Debatten efter De Apatiska utmärktes av att många förnekade att de någonsin sagt saker som Gellert Tamas uppenbarligen hade på band. Det ifrågasatta materialet finns tillgängligt på www.deapatiska.se.

Reportagen från andra länder spänner över en brokig skara ämnen. Den etniska rensningen i Sarajevo och Gellert Tamas försök att få en intervju med en ansvarig, Radovan Karadzic. Den legendariske schackspelaren Bobby Fischer och matchen som gjorde att han aldrig kunde återvända till USA. Och de reportage som binder samman boken i titeln; den nya Pragvåren 1989 och den arabiska våren 22 år senare.

En hel sekund i livet är en samling reportage som ställer frågor om samhället och människan, men också om läsaren själv. Vad gör vi idag mot våra medmänniskor? När omständigheterna premierar egenintresset och likgiltigheten? Och orkar vi tala med varandra om hur vi kan göra annorlunda eller ska vi nöja oss med att tala om varandra?

I opposition oavsett – Letters to a young contrarian av Christopher Hitchens

Bokomslag Letters to a Young Contrarian (häftad)

Mänsklighetens tragedi är att det förefaller vara bättre att ha fel i grupp, än rätt ensam. Den observationen sammanfattar boken Letters to a young contrarian, skriven av framlidne journalist, debattör och författare Christopher Hitchens.

Boken är en pastisch på Letters to a young poet av Rainer Maria Rilke som publicerades 1929. Budskapet är som titeln antyder ett försök att peppa en motståndare till den allmänna samhällsopinionen. Att förfäkta svårsmälta sanningar är en livsstil som är hård, men eftersträvansvärd. Christopher Hitchens har själv levt den och 2001 ville han föra vidare sina erfarenheter till en ny generation.

Och visst har han rätt. När mänskligheten skyddar missdådare som har majoriteten med sig och straffar dem som med rätta protesterar finns ett behov av att fler sällar sig till de protesterande få.

En annan sak han påpekar är vad en vän sa på en fest med Socialdemokratiska studentförbundet. Man engagerar sig för att förändra samhället, men man fortsätter bara om man har bra sällskap.

Det är Christopher Hitchens noga med att påpeka. Sällsynta är de individer som har kunnat få feedback på sitt eget engagemang genom en faktisk samhällsförändring. Därför är vad du lär dig av människorna du träffar längs vägen den belöning du kan hoppas på. Väl värt att ta till sig både för de som önskar åstadkomma något större, men även för de organisationer som funderar på varför medlemsantalet dalar.

Men det går, som synes, att säga med ett par meningar. Så vad handlar resten av de 141 sidorna om? Anekdoter, upprepningar och kulturella/politiska citat. Söker man inspiration till läsning på temat: massan har fel, den intellektuelle fixar biffen; kan boken tjäna som en recensionskatalog över Christopher Hitchens tio-i-topp.

Det kan säkert roa en del. Det smickrar säkert egot på många läsare och om det får någon att orka engagera sig för ett bättre samhälle har jag svårt att invända. Men jag ser ett problem. I sin iver att lyfta fram ensamma sanningssägare bortser personer som Christopher Hitchens gärna från att de är väldigt beroende av människorna runt omkring sig.

Han citerar Noam Chomskys inställning: att säga sanningen till makthavare är överskattat eftersom de nog redan känner till den och mest försöker undertrycka densamma. Istället bör målet vara att bistå de maktlösa för att åstadkomma förändring. Men Hitchens förmår inte att hålla med. Istället berättar han en anekdot om hur Nelson Mandela, efter 25 år vägrar bli utsläppt ur fängelset förrän alla andra där har frigetts och apartheidlagarna skrotats.

Han nämner att fångvaktarna och regimen i Sydafrika var skakade av ”det generella upproret bland de förtryckta” och måste förstå att det var därför Mandela över huvud taget fick möjlighet att visa sitt mod. Men han verkar vilja undvika att dra den slutsatsen. Att alla vi andra, som inte lever ett ”radical or ’contrarian’ life”, de som han ibland benämner ”flocken”, är nyckeln även till Nelson Mandelas makt. Mandela fick frågan, och med den makten, just för att andra hade tröttnat på förhållandena i Sydafrika och börjat protestera.

Christopher Hitchen är så upptagen med alla exempel på när majoriteter har haft fel att han glömmer bort att människor tillsammans är vad som nästan alltid åstadkommit förändringar även när det har varit till det bättre. Det är sorgligt.

Jag kommer att tänka på historien om den franska intellektuelle som från sin balkong ser människor på gatan passera i ett demonstrationståg och säger till sin vän att:

– Där går folket. Jag måste springa ifatt dem så att jag kan leda dem.

Men i Christopher Hitchens fall säger han istället:

– Där går folket. Oavsett var dem går tänker jag nu springa åt andra hållet.