Kategoriarkiv: Brott och straff

Sommarjobb i offentlig sektor minskar våldsbrott med 43% – bevis från ett randomiserat experiment

VDM1214-006

I en tid när i princip alla partier är för längre straff – vissa för särskilda brott, andra för nästan allt  och några möjligtvis med lite vård som en del av fängelsevistelsen – är det värt att lyfta fram alternativen. För när högern inte förstår (vill?) bättre och vänstern inte vågar finns det inte många  kvar som verkar kunna föreställa sig ett bättre samhälle. Och det är synd. För ett bättre samhälle är inget som kräver särskilt stor fantasi (till skillnad från ett bästa samhälle). Det kräver kanske lite tråkig läsning eftersom bra idéer inte alltid kommer i bra förpackningar. Men likväl finns alternativ ofta redan tillgängliga.

Det är vad jag tänker när jag läser ”Summer jobs reduce violence among disadvantaged youth”. Artikeln är skriven av kriminolog Sara B. Heller och publicerades i Science, en av världens främsta vetenskapliga tidskrifter (för dig som undrar varför tidskriftsrankning kan vara av vikt och inte är bekant med ord som bibliometri eller impactfactor finns lite ingångar i länkarna).

Artikeln tar en fråga: hur minskar vi ungdomsbrottslighet? Och testar en någorlunda enkel lösning: ge dem sommarjobb i offentlig sektor. Och resultatet? En tydlig minskning i våldsbrott.

För vänner av sociala förklaringar till brott kan det tyckas självklart. Som duh!-forskning. Alla borde väl fatta det här redan? För de som tror att alla former av sociala förklaringar bara är ett blödigt försök att skydda brottslingar från ansvar borde det däremot vara en ögonöppnare. Vi pratar om en relativt kort insats – åtta veckors sommarjobb – som ligger väl inom räckhåll för det offentliga. Och det minskar sannolikheten för att bli arresterad för våldsbrott med 43 procent! De som hävdar att det offentliga inte kan skapa jobb eller har en roll att spela för att förhindra brottslighet kan ta och kamma sig.

Occupy4Prisoners: The Injustice System on Trial – 4/24/2012

Vad är det då som gör att den här artikeln över huvud taget publiceras? Och i en av de främsta tidskrifterna i världen? Svaret är randomiseringen. Att man tog 1634 ungdomar och lottade dem till tre grupper. En grupp fick erbjudande om sommarjobb, en annan samma sak men inklusive extra psykologisk träning och den tredje fick det som hade varit deras lott om experimentet aldrig hade blivit av – inget erbjudande om jobb (från försöket, de var fria att skaffa sig ett jobb på annat sätt om de ville det).

 

Och varför är detta så viktigt? Att syssla med lotteri inom forskning? Svaret är att det är det bästa sättet att faktiskt få klarhet i vad som orsakar något annat. Vi människor vill nästan alltid ta reda på orsaker. Ibland kan det leda oss fel, som när journalister skriver artiklar om  opinionsförändringar och försöker förklara händelser som förklaras bättre med slumpen. Vissa saker bara händer.

Men ofta är det högst rimligt att fråga sig varför något händer. För utan den kunskapen är det svårt att göra så mycket åt saken. Men för den som verkligen försöker ta reda på vad vi vet om orsaker inom komplexa system (och påfallande ofta inom enklare också) blir det ofta svårt att säga någonting alls om orsakerna:

– Patienten dog av att hans hjärta stannade.

– Men det stannade för att hans lunginflammation gjorde det svårt att få syre till blodet.

– Och lunginflammationen fick han för att han låg med respirator efter en operation.

– Som han genomgick för att han ramlade och bröt lårbenshalsen.

– På en matta som låg snett i en köpcentrum.

– Så vad dödade då mannen?*

Detta kan vara ganska knepigt att bena ut och många misstag har skett under årens lopp. Äldre kvinnor kan till exempel ha fått utskrivet östrogen efter klimakteriet eftersom det i studier hade visat sig att de kvinnor som fick det levde längre. Problemet var att de kvinnorna som fick det antagligen också var drivna och intresserade av sin hälsa. De var därför friskare än andra och när de då med sin drivkraft till hjälp efterfrågade en lösning på sina klimakterieproblem fick de det. Många lär ha drabbades av cancer mycket tidigare än de annars hade gjort. Men i statistiken syntes inte det eftersom de fortfarande var friskare än många andra – som alltså dog ännu tidigare. För en kort redogörelse se Ottawa universitets sammanfattning.

Samma problem står vi inför när samhällsproblem ska lösas. Om vi tittar på sannolikheten att begå brott mellan två grupper, de ungdomar som jobbar på sommaren och de som inte gör det är jag övertygad om att vi skulle se en stor skillnad.

Problemet är att vi då skulle jämföra ungdomar som utan hjälp får jobb med de som inte får det. Dessa lär skilja sig åt. Oavsett om man tror att den ena gruppen utnyttjar sitt rikare kontaktnät, sin inlärda förmåga till självkontroll eller bara har en bättre attityd spelar ingen roll. Det skulle vara två ganska olika grupper du jämförde och resultatet skulle inte gå att tolka som att ha sommarjobb minskar brottslighet utan som att olika grupper beter sig olika, ett föga spektakulärt resultat. De som fick sommarjobb på grund av bättre självkontroll kommer antagligen på grund av samma självkontroll inte slå någon på käften i korvkön. Och om det bredvid honom skulle stå någon som hade svårare att kontrollera sin ilska är det en person som med större sannolikhet inte heller kommer uppskattas på en arbetsplats där konflikter hela tiden riskerar att uppstå. På det sättet kan våldsbrott och brist på arbete hänga ihop statistiskt utan att ett orsakssamband föreligger. Det kan också hänga ihop på helt andra sätt. Problemet är att du inte kan veta det genom att bara jämföra grupper med och utan jobb.

Det stora med Sara B Hellers studie är att hon faktiskt kan visa att det är det där jobbet som It's a Lotteryspelar roll. Nyckeln är den slumpmässiga tilldelningen. För oavsett hur de 1634 ungdomarna skiljer sig åt blir deras egenskaper jämnt fördelade i grupperna. Detta kan delvis undersökas i efterhand (vilket görs och visar just likheten mellan grupperna). Därför är det enda som skiljer grupperna åt den behandling de fått. Skillnader i brottsfrekvens måste alltså då bero på den givna behandlingen, i detta fall ett sommarjobb under 8 veckor.**

Behandlingen innebar också att ungdomarna fick en jobbmentor som diskuterade deras situation och arbete regelbundet. Den grupp som också fick genomgå ett program för att lära sig att kontrollera sina känslor och tankar och arbeta med att sätta upp mål hade samma resultat. Det kan betyda två saker. Antingen fungerar inte det psykologiska tilläggsprogrammet. Eller fungerar det, men ungdomar lärde sig samma saker på arbetet vilket Sara B. Heller är inne på.

Intressant är också att den stora effekten inte ses under själva sommaren. Det hade annars varit en rimlig hypotes att brott minskar eftersom ungdomarna är på jobb och helt enkelt inte har tid över för att slåss. Men icke. Skillnaden i våldsbrott blev inte statistiskt signifikant förrän efter ungefär sex månader, det vill säga tre månader efter att sommarjobben hade avslutats. Skillnaden mellan grupperna fortsatt också att öka fram till studiens slut, 16 månader efter att den påbörjades. Vad ungdomarna fick med sig från sommarjobben hade de alltså nytta av åtminstone ett år senare.

Den kumulativa skillnaden i våldsbrott mellan grupperna. Från Science-artikeln: Summer jobs reduce violence among disadvantaged youth av Sara B. Heller Science 5 December 2014: Vol. 346 no. 6214 pp. 1219-1223 DOI: 10.1126/science.1257809

Den kumulativa skillnaden i våldsbrott mellan grupperna. Från Science-artikeln: Summer jobs reduce violence among disadvantaged youth av Sara B. Heller Science 5 December 2014: Vol. 346 no. 6214 pp. 1219-1223 DOI: 10.1126/science.1257809

 

Bilden visar den adderade skillnaden, månad för månad mellan grupperna. Anledningen att det står Intent -to-treat är att hon jämförde mellan grupperna som lottades fram. Bland de som erbjöds jobb tog inte alla det. Om hon bara hade använt de som anställdes i analysen hade hon förstört effekten av att först ha lottat ungdomarna till olika grupper. Det beror på att de 75 procent som faktiskt tog jobbet lär skilja sig från de resterande 25 procenten, och ännu viktigare, från de som lottades till kontrollgruppen. Gruppen där ingen fick erbjudande om jobb. Hade Sara B. Heller inte använt intention to treat hade hon jämfört två grupper med olika egenskaper, problemet hon försökte undvika genom själva lottningen.

Andra saker som är intressanta med studien är att annan form av brottslighet inte påverkades. Stöld, drogförseelser och annan brottslighet (hopklumpat i redovisningen) var lika mellan grupperna. Orsaken är troligtvis att just våldsbrott ofta är spontana handlingar som sker i affekt. Att genom arbete lära sig hantera konflikter på andra sätt minskar då risken för just sådana brott medan andra brott som kanske begås av andra skäl inte påverkas. En annan förklaring till att stöld inte skiljer sig åt mellan grupperna kan dock vara ett mätfel. Heller skriver i extramaterialet till artikeln att stöld sällan leder till att någon arresteras. Det är alltså troligt att hennes resultat är snedvridna på ett sätt som gör det svårare att upptäcka en faktisk skillnad mellan grupperna. Gruppen utan jobb kan ha stulit mer än de med jobb, men om bara enstaka arresteras kan skillnaderna mellan grupperna bli för små för att mäta.

Vad som är lovande med studiens resultat är också att den troligtvis underskattar effekterna av att få ett jobb. Dels för att bara 75 procent faktiskt tog jobbet vilket lär ha vattnat ur effekten lite. Och dels för att utfallet i studien, arresteringarna borde vara mindre än det verkliga antalet våldsbrott. Anledningen är att tydligen anmäls ungefär hälften av alla våldsbrott. Av dem är det sedan hälften som leder till att någon arresteras. Om vi inte tror att det finns en större benägenhet att bli arresterad i någon av grupperna betyder det att skillnaden vi ser mellan dem egentligen är fyra gånger så stor. Det skulle betyda att de 4 färre våldsbrott per 100 ungdomar som uppmättes egentligen är 16 färre per 100 ungdomar. Även Hellers diskussion om detta återfinns framför allt i extramaterialet.

Unequal Justice in America

Summa summarum är det alltså inte så dumt med de kommunala jobbprogrammen. Priset på våldsbrott lär vara ganska högt. Skador, skadestånd, rättegångar, rädsla och sekundära kostnader för extra säkerhet och risken för mer våld etc. Någon borde kanske ta och räkna på det. Fängelser är inte gratis och om vi kan välja mellan att lägga pengar på hårdare straff eller offentliga anställningar förefaller det senare betydligt trevligare för alla inblandade, de som annars är våldsamma, de som annars utsätts för våld och de som annars får arbeta med mindre bemanning.

Fullständig referens för artikeln är: Sara B. Heller, 2014, Summer jobs reduce violence among disadvantaged youth i Science 5 December 2014: Vol. 346 no. 6214 pp. 1219-1223 DOI: 10.1126/science.1257809

Science är tyvärr inte öppen utan du behöver gå via en universitetsserver för att få tillgång till artikeln om du inte vill betala för den.

* För en liknande övning i kausalitetens snåriga skog se till exempel Maciej Zarembas uppmärksammade reportage Vad var det som dödade Herr B?

**En fråga som kanske uppstår är: Om vi nu vet att randomisering slår det mesta, varför forskar vi inte alltid så? Och det enkla, men nedslående svaret är kostnader och krångel. Det är bökigt att studera tusentals människor och fixa och dona med lotter och och jobb-erbjudande. Jämför det med att bara gå till ett par register och kolla vilka som hade jobb och vilka som arresterades för brott. Till följd av detta görs det massor med studier av det senare slaget. Ibland är de tillräckligt bra och ibland – som med långvarig hormonbehandlingen för klimakteriebesvär – katastrofala.

Jag är beredd att överge krav på god ton i vissa lägen – SOS-alarm illustrerar problemet allt för väl

Ambulans i Stockholm, bildlänk till upphovsman på Flickr
Jag är ett stort fan av sammanhängande resonemang och välformulerade argument. Men ska man ta omhand rädda och skadade personer får deras retoriska förmåga  kanske ses som tämligen sekundära för beslut om hur de ska behandlas. Att inse att förolämpningar eller osammanhängande tal hör till situationen och inte till personen brukar vara någorlunda lätt. Det innebär att alla som i sitt yrkesliv kommer i kontakt med rädda, sjuka eller skadade personer får finna sig att ibland hjälpa människor som är allt annat än tacksamma och älskvärda mot en.

Polisen får inte slå tonåringen för att han kallade honom snutjävel. Undersköterskan får inte vanvårda en dement patient trots att den dementa kan vara både otrevlig och osammanhängande. Den unga läkaren får inte ta åt sig när en upprörd anhörig säger att den vill ha en riktig läkare och menande tittar på namnskylten med texten underläkare/AT-läkare.

Ibland brister det dock något så in i helvete. Sällan har fem minuters ljudupptagning varit så drabbande. En skjuten tonåring ber om hjälp. Personen vars jobb det är att bistå honom säger inte snabbt: Ok, ge mig först adressen så skickar jag dit polis och ambulans. Istället får han när han, efter extrem självbehärskning tappar det, en lektion i god ton: ”Kan du skärpa dig i stället för att kalla mig jävla idiot? Vill du ha hjälp”?

Hela samtalet med SOS-operatören kan höras på Sveriges radio P4:s sida här (jag lyckades inte bädda in ljudklippet trots flera försök). Trots att pojken direkt säger var han befinner sig tar det två minuter innan det blir klart att han kan få en ambulans till Tallhöjden.

Nu vet jag inte vilken etnicitet pojken hade, men det är helt klart att om endast ett välformulerat samtal – där man medelst bra syntax och trevlig ton vänligt framför att man haft den tråkiga erfarenheten att mottaga ett flertal skott mot sin numera sargade lekamen – är vad som krävs för att få hjälp av samhällets uniformerade personal borde det knappast överraska om förtroendet för brandkår, ambulans och polis är lite sämre bland vissa medborgare.

Konsultbolaget Miklo skriver till exempel i sin rapport från 2013:

Bland respondenterna som har minst en förälder född i ett annat land, är missnöjet och bristen på förtroende betydligt högre. Till exempel är 32,6 procent av de tillfrågade med invandrade föräldrar missnöjda med bemötandet de fått i kontakt med Polisen, jämfört med 18,3 procent av de med infödda föräldrar.

Åldersmässigt är den yngsta gruppen, 15 – 22 år, mest skeptiska mot Polisen

Det knyter också an till vem vi kan sörja och känna för. SOS-operatörerna måste ställa kontrollfrågor för att försäkra sig om att det är på riktigt. Allt för många gör det ofattbara och busringer. Men när dessa frågor ställs måste det göras av någon som kan sätta sig in i att om det här nu är sant, att personen knappt kan tala för att han är skjuten i munnen, så måste man samtidigt som man kontrollerar sanningshalten göra det på ett sätt som inte raserar allt förtroende hos den som, tills motsatsen är bevisad, får antas vara i livsfara.

Kan vårdpersonal inte känna med dessa personer om de uttrycker sig klumpigt, då har vi problemen bloggen Medborgarensomkund skriver om i inlägget Offentlig sorg – döden som symbol och verklighet. Som att vissa personers lidande är lättare att ignorera än andras och att det får dödliga konsekvenser. Som att det kan vara allt ifrån geografiskt avstånd till hudfärg till diskreta identitetsmarkörer som samtalstonen. Då är det dags att se över vilka krav vi har på välformulerade argument.

På längre sikt måste politik som orsakar nazism bekämpas

Demonstration i Malmo mot nazistiskt vald 20140316

Polisen uppskattade att mellan 9 000 och 10 000 personer demonstrerade 16 mars i Malmö.

Det har varit mycket i Malmö senaste tiden. Tyvärr inte bara relaterat till arbete. Mordförsöken natten mellan 8 och 9 mars har präglat mycket av samtalen och aktiviteterna de senaste veckorna.

De flesta jag känner var eller hade kunnat vara i området när nazisterna gick lös. Min flickvän hade gått hem lite tidigare från Ta natten tillbaka-demonstrationen. En vän stod värd för 8:e marsfesten på Moriskan samma kväll dit många var på väg. (Platser och händelseförloppet sammanställt av Researchgruppen inklusive kartor.)

Som du säkert har läst vid det här laget verkar det som om nazisterna satt på en krog vid Davidshall först. Om de bestämde sig för att följa efter demonstrationen eller om de hade tänkt gå till Möllan oavsett är svårt att veta.

Jag pratar med människor som hörde skrik och sprang till Kristianstadgatan. Där hittade de vänner blödande på marken. Sedan dess har det varit två demonstrationer. Jag har målet banderoller och läst mycket om högervåld och nazism, vad de samhälleliga orsakerna är och vilka som brukar dras in i våldet.

Säkerhetspolisen/Brottsförebyggande rådets rapport från 2009 är intressant, men tyvärr ofta slarvigt återgiven. Patrik Svensson i Sydsvenskan skrev bra om den inför den stora demonstrationen förra söndagen. Ironiskt nog i B-delen, kultur och nöjen…

Det finns mycket statsvetenskaplig, sociologisk och ekonomisk forskning om högerradikala miljöer om man har tillgång till universitetens databaser. Det är där jag har lagt mycket av min lediga tid.

Vad som händer nu är svårt att veta. Jag hoppas kunna skriva ihop något om de artiklar jag har läst, men vet inte riktigt hur jag ska behandla materialet. Vad jag tänker på mest är det samhälle den rumsrena högerpolitiken skapar som leder till ökad främlingsfientlighet, rasism och våld. Det är ett samband många så kallade liberala eller borgerliga debattörer (än mindre politiker) aldrig kommer vilja ta i.

Cause and effect

Vad händer när det fria samhällets förespråkare driver fram motsatsen?

Men på något sätt måste vi komma till den punkt där vi minskar människors benägenhet att bli nazister och inte bara fördömer det våld som följer nedströms. Jag tror inte att försämrade socialförsäkringar (se sammanfattningen), utsålda skolor och skattesänkningar som saknar effekter på arbetslösheten hjälper oss då.

Att alternativ finns påminner inte minst tidskriften Tiden om när de låter statsvetaren Agne Gustafsson gå igenom Gustav Möllers skrift Kampen mot arbetslösheten – hur den förts och hur den lyckats. Skriven i en tid då många av de europeiska länder som misslyckades slog in på en väg mot auktoritärt styre. Och av en regering som ledde Sverige in på en annan väg:

”Gustav Möllers arbetslöshetsbok skriven i trettiotalets Europa, skakat av demokratiskt förfall och hotet från nazismen och fascismen, bör plockas ned från bokhyllan, inte bara för att tillgodose historieintresset. Boken är i dag en slagkraftig paroll för en återställd, utbyggd, fungerande offentlig sektor som led i en förnuftig radikal krispolitik för att stilla människornas växande oro i hela Europa. Möllers arbetslöshetsbok från 1936 är en välbehövlig motvikt mot alla recept på att lösa arbetslöshetskriser medelst budgetnedskärningar, sänkta löner, sparsamhet med offentliga insatser och skattesänkningar för välbeställda.

I länder som Frankrike och Schweiz som under 1930-talet fullföljt en så kallad anpassningspolitik beträffande arbetslöshetspolitiken – det vill säga skurit ner alla löner och reducerat statens och kommunernas utgifter – ökade arbetslösheten. Det var detta recept som den svenska högern, Dagens Nyheter och tidskriften Sunt Förnuft rekommenderade under 1930-talet. All erfarenhet, menade Möller, talade för att en sådan ”anpassningspolitik” skulle ha betytt minskat skatteunderlag även i Sverige. Socialdemokratins politik i Sverige ökade skatteunderlaget vilket möjliggjorde även viss reducering av skattetrycket.

Och resultaten av den förda politiken var konkreta. Effekten av reformpolitiken efter kohandeln 1933 framgår av Möllers konkreta redovisning: mars månad 1933 186 500 arbetslösa, mars månad 1936 cirka 53 000. Inte bara arbetslösheten minskade. 1600 km järnvägar elektrifierades, ett hundratal dödsfällor genom skenkorsning mellan landsväg och järnväg frilades, 225 000 människor fick bättre bostäder, 42 större broar, bland annat över breda Norrlandsälvar, byggdes, krislån beviljades för att bygga det bakteriologiska laboratoriet. Karolinska sjukhuset och upprusta de statliga sinnessjukhusen och stora vetenskapliga institutioner i Lund och Uppsala.”

Tiden nr 1 2014

Det minsta man kan notera är att ska man tala om arbetslöshet i absoluta tal är det anständiga att säga x antal var arbetslösa då, y antal är arbetslösa idag. Inte som Fredrik Reinfeldt: z antal fler har arbete nu jämfört med då och det spelar ingen roll att ännu fler är arbetslösa nu…