Jag är beredd att överge krav på god ton i vissa lägen – SOS-alarm illustrerar problemet allt för väl

Ambulans i Stockholm, bildlänk till upphovsman på Flickr
Jag är ett stort fan av sammanhängande resonemang och välformulerade argument. Men ska man ta omhand rädda och skadade personer får deras retoriska förmåga  kanske ses som tämligen sekundära för beslut om hur de ska behandlas. Att inse att förolämpningar eller osammanhängande tal hör till situationen och inte till personen brukar vara någorlunda lätt. Det innebär att alla som i sitt yrkesliv kommer i kontakt med rädda, sjuka eller skadade personer får finna sig att ibland hjälpa människor som är allt annat än tacksamma och älskvärda mot en.

Polisen får inte slå tonåringen för att han kallade honom snutjävel. Undersköterskan får inte vanvårda en dement patient trots att den dementa kan vara både otrevlig och osammanhängande. Den unga läkaren får inte ta åt sig när en upprörd anhörig säger att den vill ha en riktig läkare och menande tittar på namnskylten med texten underläkare/AT-läkare.

Ibland brister det dock något så in i helvete. Sällan har fem minuters ljudupptagning varit så drabbande. En skjuten tonåring ber om hjälp. Personen vars jobb det är att bistå honom säger inte snabbt: Ok, ge mig först adressen så skickar jag dit polis och ambulans. Istället får han när han, efter extrem självbehärskning tappar det, en lektion i god ton: ”Kan du skärpa dig i stället för att kalla mig jävla idiot? Vill du ha hjälp”?

Hela samtalet med SOS-operatören kan höras på Sveriges radio P4:s sida här (jag lyckades inte bädda in ljudklippet trots flera försök). Trots att pojken direkt säger var han befinner sig tar det två minuter innan det blir klart att han kan få en ambulans till Tallhöjden.

Nu vet jag inte vilken etnicitet pojken hade, men det är helt klart att om endast ett välformulerat samtal – där man medelst bra syntax och trevlig ton vänligt framför att man haft den tråkiga erfarenheten att mottaga ett flertal skott mot sin numera sargade lekamen – är vad som krävs för att få hjälp av samhällets uniformerade personal borde det knappast överraska om förtroendet för brandkår, ambulans och polis är lite sämre bland vissa medborgare.

Konsultbolaget Miklo skriver till exempel i sin rapport från 2013:

Bland respondenterna som har minst en förälder född i ett annat land, är missnöjet och bristen på förtroende betydligt högre. Till exempel är 32,6 procent av de tillfrågade med invandrade föräldrar missnöjda med bemötandet de fått i kontakt med Polisen, jämfört med 18,3 procent av de med infödda föräldrar.

Åldersmässigt är den yngsta gruppen, 15 – 22 år, mest skeptiska mot Polisen

Det knyter också an till vem vi kan sörja och känna för. SOS-operatörerna måste ställa kontrollfrågor för att försäkra sig om att det är på riktigt. Allt för många gör det ofattbara och busringer. Men när dessa frågor ställs måste det göras av någon som kan sätta sig in i att om det här nu är sant, att personen knappt kan tala för att han är skjuten i munnen, så måste man samtidigt som man kontrollerar sanningshalten göra det på ett sätt som inte raserar allt förtroende hos den som, tills motsatsen är bevisad, får antas vara i livsfara.

Kan vårdpersonal inte känna med dessa personer om de uttrycker sig klumpigt, då har vi problemen bloggen Medborgarensomkund skriver om i inlägget Offentlig sorg – döden som symbol och verklighet. Som att vissa personers lidande är lättare att ignorera än andras och att det får dödliga konsekvenser. Som att det kan vara allt ifrån geografiskt avstånd till hudfärg till diskreta identitetsmarkörer som samtalstonen. Då är det dags att se över vilka krav vi har på välformulerade argument.

Annonser

3 thoughts on “Jag är beredd att överge krav på god ton i vissa lägen – SOS-alarm illustrerar problemet allt för väl

  1. Jan Wiklund

    Redan för 45 år sen hade unga mycket sämre förtroende för t.ex. polisen än de äldre hade. Det berodde otvivelaktigt på polisers åtminstone dåförtiden mycket ringa respekt för unga människor. Det var, åtminstone dåförtiden, inte ovanligt med poliser som trängde sig på en grupp unga och ilsket uppmanade dem att försvinna – något de aldrig skulle ha gjort mot folk i deras egen ålder eller äldre.
    Eftersom jag numera är pensionär vet jag inte hur det ser ut nu. Men Miklos siffror tyder på att inte mycket har förändrats.

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s