Mouffe och Laclau, nog har de något att säga, men gör de det?

Hegemony

För några år sedan sa en vän att hon hade börjat läsa Imperiet. Men slutat. För att hon ändå bara kunde läsa boken som politisk poesi. En språklig övning, stundtals fascinerande, men tveksam om syftet med att plocka upp boken var att bli klokare på samhället.

Jag påminns om det när jag läst klart Klas Gustavssons förord till Hegemonin och den socialistiska strategin. För då börjar Ernesto Laclaus och Chantal Mouffes egen politiska prosa. Att döma av de inledande sidorna verkar författarna vara helt oförmögna att uttrycka sig som folk.

Redan i första kapitlets rubrik börjar det. Begreppet hegemoni ska kartläggas. Var kommer det ifrån och vilken betydelse har det (eller kan det ha)? Men det kan inte sägas. Istället är det begreppets ’genealogi’ vi ska få följa. Varför kommer det vara intressant då? På grund av hegemonins ’kontingent[a] ingripande’. Och så vidare.

Om vi bara ger författarna ett ganska stort antal timmar av vårt liv ska de utveckla en ’kontingenslogik’ vilket ska göra Karl Marx’, och den Andra internationalens, svårigheter att förutse framtiden — begriplig.

Och det hade kanske varit bättre att bara lägga ner boken där. Vad de vill säga är att det blev inte som många marxister tänkt sig och en teori om hegemoni är viktig för att förstå varför. Men att säga det tar författarna en hel sida vilket känns lite märkligt eftersom dessa två, Chantal Mouffe (wikipedia) och Ernesto Laclau (dödsruna i The Guardian), ska vara ganska klipska (vilket jag också tror att de är).

Chantal Mouffe i Berlin, bild från Flickr

Boken fortsätter nämligen i samma anda, men eftersom jag har lite dåligt samvete för att jag ofta raljerar över post-modernistisk teori utan att egentligen läsa så mycket av den har jag tänkt att jag ska försöka ta mig igenom boken. Och för att arbetsdelning inte är så dumt (oavsett vilken politisk/moralisk ståndpunkt man har om hur utkomsten av arbetet ska fördelas) är planen att försöka översätta poesin till prosa här på bloggen så slipper kanske någon annan göra det.

Jag misstänker nämligen att några av vår tids mest inflytelserika författare har något att säga. Men att de gör det så förbannat svårt för sig att de nästan lika bra hade kunnat låta bli. Alternativt, vilket får visa sig, har de inte det, men då har jag i alla fall lite mindre dåligt samvete för att jag inte har läst så mycket teori av det här slaget tidigare.

Och eftersom Mouffe och Laclau tydligen ska vara av visst intresse för alla som sysslar med diskursteori kan det kanske hjälpa att ha politisk teori översatt för den som har bråttom. Om någon annan har andra böcker de kan tänka sig göra detsamma med ser jag framför mig en samhällsvetenskaplig motsvarighet till Henrik Langes 80 romaner för den som har bråttom.

Annonser

2 thoughts on “Mouffe och Laclau, nog har de något att säga, men gör de det?

  1. Jan Wiklund

    Jag håller med dig. Det verkar som om de blir helt paralyserade när de hamnar vid ett tangentbord. För faktum är att när de pratar är de riktigt begripliga. Exempelvis när de framträdde inför fullsatt salong på Södra teatern i Stockholm vid pass 2012, och de gjorde en lysande beskrivning av hur innehållslös politiken blir när den bara handlar om att leverera effektivt, utan att fråga sig vad som ska levereras.

    De kanske är ängsliga över vad deras akademikerkolleger ska tänka så fort de skriver, en ängslan de slipper när de talar inför en ungdomlig Stockholmspublik.

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s