Transparens kontra sekretess inom universiteten, svårt även utan metaforer om pallade äpplen

Open

Intressen för hur forskningsdata ska hanteras går skiljer sig påtagligt mellan olika aktörer. Det framgår med all önskvärd tydlighet på Svensk Nationell Datatjänsts workshop i Göteborg. Jurister, forskare och representanter från anslagsgivare samlas för att diskutera, men det är svårt att veta vad vi pratar om när allmän- och egenintresse blandas hej vilt och om inte marxistiska idéer införs de närmaste åren på våra lärosäten får  hårt arbetande forskare finna sig i att övertid inte förändrar äganderätten nämnvärt. Men för att introducera problemet:

Den dagen alla akademiker helt har släppt egot, fullt ut arbetar för det gemensamma bästa och aldrig avstår en möjlighet att vara kollegor behjälpliga när de försöker vinna ny kunskap även om det råkar vara inom ett område som den ursprungliga akademikern själv arbetar inom, den dagen kan vi kanske släppa diskussionen om  tillgängliggörande av data.

Den dagen delar vi med oss till alla och envar som har ärliga uppsåt (vilket alla då har, se ovan) när de vill analysera data någon annan har samlat in. Den dagen är det lätt att ta reda på vilken data som finns och därmed slippa dubbelarbete i form av nya insamlingar och för små studier som måste göras om på grund av för liten power. Den dagen flödar kunskapen friktionsfritt genom akademien och alla resurser som investerats i denna infrastruktur utnyttjas maximalt till allas vår stora glädje.

Men den dagen är långt borta. Så när Vetenskapsrådet, ansvariga för lärosäten, EU-finansiärer med flera börjar diskutera krav på större öppenhet från forskarsamhället finns det skäl att förhålla sig till det med viss ödmjukhet. Om ekonomisk offentlig data, biologisk data som inte riskerar arters överlevnad, experimentdata och all annan data vars observationer inte kan ha några synpunkter på ett offentliggörande skulle utnyttjas av fler och därmed öka vår samlade kunskap, bör vi då inte i grunden vara positiva till denna spridning? Det tycker till exempel Vetenskapsrådet (se förslag på riktlinjer här), men långt ifrån alla forskare.

Jag sitter på Svensk Nationell Datatjänsts forskarworkshop där en jurist och en representant från Vetenskapsrådet talat om att man överväger att kräva större öppenhet angående insamlad data framöver när man beviljar forskningsanslag. Anledningar anförs. Det handlar om att gemensamt finansierade resultat bör tillhöra oss alla oavsett vem som har samlat in dem. Det handlar om reproducerbarhet, en viktig del av forskningen som ofta förbises. Det handlar om att det är slöseri med resurser att lägga stora summor på att samla in data och sedan inte analysera den på alla tänkbara sätt utan låta den ligga om inte insamlaren själv känner för att utnyttja dess fulla potential.

Men invändningar finnes. En del välmotiverade, som risken med tolkningsfel när data lösgörs från den som vet hur den samlades in. Kan verkligen metadata göras så fyllig att den kompenserar för originalforskarens detaljkännedom? Hur ska man ställa sig till begäran om öppenhet om man ännu inte är klar med analyser och rättelser av data? När i processen är det lämpligt att dela med sig? Och hur gör vi med personuppgifter? Det är redan svårt att rekrytera folk till forskning om hälsa och samhälle. Förr sa man att en enkät med svarsfrekvens under 90 procent kunde kastas. Idag är vi ofta nöjda om svarsfrekvensen överstiger 50 procent.

osdc_edu_rightmDialing the right mix: open source principles and collaborationix_1040x584

Forskare från hela Sverige, om än med en klar västsvensk övervikt, har samlats på Pedagogen i Göteborg för att diskutera dessa frågor. Men att försöka hitta lösningar och förhållningssätt som faktiskt leder framåt i frågan visar sig tyvärr vara svårt. Inte bara för att det är ett snårigt system av lagar och regler. Utan också för att många tongivande forskare har svårt att förhålla sig till basala fakta som förutsättningarna de arbetar under.

Under lunchen jämför en senior akademiker forskning på data som forskaren inte själv har varit med och samlat in med stöld.
– Om jag har en trädgård där jag har odlat äppleträd är det väl inte okej att någon annan kommer in och pallar mina äpplen? frågar han och andra äldre forskare runt omkring nickar instämmande.
Forskaren som uttalar sig ska sedan hålla ett föredrag om vilka risker han ser med efterfrågan på öppenhet och återkomma till moraliska argument för att motsätta sig en utveckling mot mer öppenhet.

Riskerna han ser är att lata forskare understöds. Själv har han samlat in data i 30 år. Datainsamling tar ofta väldigt lång tid och kräver mycket arbete. Är det bättre då att säga till all doktorander att leta upp någon annans data och analysera den istället? frågar han retoriskt. Om fem års heltidsarbete ägnas åt att samla in data är det alltså att vara arbetsam men om de fem åren istället ägnas åt att analysera data är det att vara lat alltså. Vari den moraliska skillnaden ligger förklaras aldrig.

Under föredraget orkar jag inte ta diskussionen, men vid lunchen kan jag inte låta bli att propsa på att metaforers förklaringsvärde bygger på hur väl bärande element överensstämmer med verkligheten som ska förklaras. Och då är vederbörande inte en ensam trädgårdsmästare vars äpplen hotas av doktorandslynglar som vill palla.
Istället har vi alla, du, jag, din mormor med flera, betalat för både trädgården, sekatören och trädgårdsmästarens lön när äpplena odlats. Och då är det lite svårare att definiera vad datatillgång innebär för de inblandade.

Vem äger egentligen forskningsdata/odlade äpplen? Forskaren som tagit fram den? Han eller hon har sällan gjort det ensam. Statistiker, sjuksköterskor, administratörer etcetera har ofta varit inblandade i arbetet. Är det den som råkade vara chef på avdelningen vid tillfället då studien inleddes som äger datan när kanske så många fler arbetat med att samla in den? Och alla dessa personers löner, de har inte betalats ur egen ficka. Tvärt om är det alla vi andra som tillsammans ser till att forskning blir gjord genom de skattepengar Vetenskapsrådet, Formas, Vinnova med flera förmedlar till lärosätena. Vad är det som säger att den enskilda forskaren då har ensam äganderätt till uppgifter som samlats in på vår bekostnad?

När jag ofint påpekar detta retirerar min äldre kollega till tal om övertid, obetald, som han har offrat vid insamlandet av data. Övertiden motiverar hans ägande. Och hade inte det varit en intressant utveckling för äganderätten? Om vi använde resonemanget generellt? På ett företag som Ericsson skulle då ingenjörer med tillräckligt mycket obetald övertid helt enkelt kunna hävda att de äger radiosändarna de nyss utvecklat med hänvisningen till att de har arbetet hårdast med att ta fram dem.

Historiematerialisten i mig myser. Men jag tvivlar på att det är forskarens avsikt att komma ut som Marxist och hävda utsuget mervärde* som skäl för sin hållning. Och då är det svårare att motivera varför han borde äga data och inte universitetet eller medborgarna som kan dela med sig av datan till vilka de än finner lämpliga.

If Karl Marx was alive...

Sedan finns det skäl att ifrågasätta nyttan med öppenheten, i synnerhet när personuppgiftsdata inkluderas i diskussionen. Det är som sagt redan nu svårt att rekrytera deltagare till många studier inom medicin och samhälle. Om vi måste inkludera en brasklapp om att uppgifterna som samlas in kan komma att publiceras öppet på nätet, eller spridas till oräkneliga länder är det troligt att deltagarfrekvensen kommer att sjunka ytterligare.

Med tanke på hur bestämda Datainspektionen och SCB:s jurister är när det kommer till insamlande och utlämnande av data infinner sig frågan om Vetenskapsrådet och SCB/Datainspektionen överhuvudtaget pratar med varandra. SCB:s tolkning av Offentlighets- och skeretesslagen är hård vilket många forskare på svenska lärosäten kan vittna om. Open access förefaller vara oförenligt med detta i många avseenden. SCB:s policy för forskningsstatistik hittar du här. Det har hänt mer än en gång att forskning som fått godkännande av etiknämnd trots det haft svårt att få ut data från SCB.

Svåra frågor om sekretess kontra transparens behöver alltså lösas framöver både mellan myndigheter och lärosäten och inte minst mellan olika myndigheter med skilda intressen. Då är det olyckligt om tunga forskare inte klarar av att lösgöra sig från sitt egenintresse och inse att deras karriär framför allt är viktig för dem själva emedan resten av samhället intresserar sig för helt andra frågor. Frågor som forskarsamhället tveklöst har mycket att tillföra i. Men då måste även seniora forskare inse att vi från akademiskt håll måste stå för allmängiltiga argument och lämna övriga därhän. Alternativet är att bli avfärdad som ett problematiskt särintresse.

*Se till exempel Frans Severins sammanfattning av Marxs mervärdeteori från 1923 här.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s