Månadsarkiv: november 2014

När girighet är det säljande argumentet bör det granskas hårt: ett förvuxet fb-inlägg om vinster i välfärd med referenser till Jonas Vlachos

School

Nedanstående inlägg skrevs som ett något överdrivet svar på en facebook-diskussion som startade då en bekant postade följande länk:

http://www.sydsvenskan.se/malmo/utan-lektioner-i-flera-amnen-i-tva-manader/

med kommentaren att: Tänk vad folk hade rusat för att ställa sig på barrikaderna om detta varit en privat gymnasieskola…

På det följde ett par kommentarer i samma anda och huvudtesen som framhölls kokade ner till att det är synd om riskkapitalister, de behandlas inte objektivt i media och på sociala medier. En vänstermaffia kunde eventuellt ligga bakom.

Efter ett par kortare kommentarer blev mitt svar något mer omfattande och det kan väl säga sig vara riktat till er som tror att vi som är mot vinstdrivande bolag och ibland också privatägda bara går på magkänslan att vinst är fult eller något liknande. Här är i alla fall texten som den blev:

Det är inte brist på objektivitet som gör att vi reagerar olika på olika saker som också har vissa likheter. Anledningen till att det går att skriva artiklar om giriga riskkapitalister som skor sig på barnen är att girighet är det argument som används för att sälja idén att vinst är viktigt i välfärden. När det då visar sig att girighet orsakar brister är det självklart en viktig aspekt av en dåligt fungerande skola.

Vad som orsakar brister i en offentligt ägd skola kan som ni påpekar eller insinuerar vara bristande kompetens. Men det är knappast någon som försöker sälja in en styrningsform med argumentet att inkompetens är bra. Och om det är så att ni tycker att ”vi har insyn och inflytande” men ändå inget händer borde ni vara de första att motsätta er en marknadisering eftersom det ger ännu mindre insyn och inflytande. Mitt intryck är att det inte riktigt är vad ni vill.

När det gäller föräldrarkooperativ och att de flagrant bortses från är det knappast på grund av en vänsterkonspiration utan för att de är flagrant frånvarande i verkligheten. Majoriteten av privatägda skolor drivs som vinstmaximerande aktiebolag och andelen ökar snabbt. Kooperativ förekommer framför allt i argumentation om privatägda skolor och märkligt nog ofta i samband med vinstens förträfflighet vilket sällan ens är aktuellt för kooperativ som i regel är ideella bolag.

När det gäller skattepengar så har ni rätt, det är absolut en nagel i ögat. Det borde det vara för er alla om ni inte råkar äga en skola. Om ett företag tar ut vinst har vi betalt pengar som inte går till verksamheten vi ville ha. Det är ett omedelbart effektivitetstapp. Om bolag hade nöjt sig med överskott som återinvesterades i verksamheten hade frågan varit en annan. Men de ovannämnda riskkapitalisterna är inte så intresserade av det. Jag är välbekant med motargumentet att annan verksamhet då inte heller borde få ta ut vinst och det håller inte. Olika verksamheter lämpar sig olika väl för vinstincitament. Desto mer svårövervakat ett område är desto sämre är vinstintressen eftersom beställaren har svårt att bedöma om kvaliteten motsvarar priset som betalats. När det gäller till exempel skolgång kan det efter tolv år fortfarande vara svårt att veta om varan har levererats eftersom eleven är medproducent. Var gränsen ska gå kan förstås diskuteras. Tandkräm såväl som rättsväsende har funktioner i samhället. Dock är det betydligt bättre att överlämna tandkrämen åt det privata företaget och domstolarna till samhället. Sjukvård och skola ligger någonstans däremellan.

Sen är det bara konstigt att säga att ägandeformen inte har något med en konkurs att göra. Det är bara privata ägandeformer som går i konkurs. Kommuner eller staten tvingas lösa problemen istället. En av anledningarna till att privatägda skolor är så problematiskt är just detta. Att förlita sig på kreativ förstörelse är inte rimligt när det som kreativt ska förstöras är skolor med hundratals elever. Endast som absolut sista utväg bör skolor läggas ned eftersom det visar sig att tvingas byta skola är urdåligt för skolresultaten allt annat lika.

Slutligen, eftersom jag inte uppfattar er som några planekonomiskt övertygade trotskister, är det svårt att förstå den tilltro ni sätter till regleringar och kontrakt. Det är inte realistiskt eller ens önskvärt att detaljreglera svåröverblickbara verksamheter vilket till exempel förklaras här: http://ekonomistas.se/2011/11/14/vindflojlar-i-valfardsdebatten/

Henrik Jordahl jämför i Ekonomisk debatt 2008 offentligt ägd verksamhet med att ett företag väljer att själv utföra något istället för att outsourca det. Anledningen är de höga transaktionskostnaderna, han skriver så här:

”kontrakt [är] med nödvändighet inkompletta och omförhandlingar komplicerade och kostsamma. Transaktioner som omgärdas av stor osäkerhet och som kräver relationsspecifika tillgångar kräver invecklade kontrakt med stora behov av omförhandlingar. Till följd av detta blir det i sådana situationer relativt lönsamt att behålla den aktuella verksamheten inom det egna företaget. När tvister uppstår är företagets hierarkiska struktur effektivare än marknadens mer lösa relationer. […] Eftersom anställda inte har samma incitament som företagare att dölja och förvränga information kommer de att vara mer ärliga mot principalen än vad kontraktsanlitade företagare kan tänkas vara. Här är det relevant att stommen av offentliga tjänster finns inom de ”mjuka” områdena vård, skola och omsorg där kvalitet är svårare att observera och verifiera än vad fallet är för ”hårda” tjänster som sophämtning och vinterväghållning.”

Jonas Vlachos, nationalekonom som har skrivet det länkade inlägget ovan har också skrivit i Ekonomisk debatt och avråder från vinstdrivande skolor just för att det är så svårt att kontrollera och styra dem. Han skriver:

”Det är […] närmast ofrånkomligt att konkurrensen om eleverna leder till situationer där läraren på olika sätt uppmuntras att kompromissa med sitt professionella uppdrag.”

Han förklarar också varför vinstdrivande skolor kommer att välja bort elever som alla har rätt till en likvärdig skolgång:

”Oavsett utformningen har en skola och dess elever ett gemensamt intresse av att de minst resurskrävande eleverna inom olika ersättningskategorier söker sig till skolan. Även om skolorna inte själva får välja sina elever finns möjlighetten att via skolans inriktning, pedagogik, kringfaciliteter, marknadsföring och geografiska placering påverka vilka elever som söker sig dit. ”

Detta kan ingen tycka är acceptabelt. Och sedan är det problemet med kvalitet. Även om det som sagt är svårt att mäta finns det vissa ganska enkla mått, Jonas Vlachos igen:

”Ett sätt att försöka fånga kvaliteten i skolsektorn är att undersöka vilka resurser som läggs på utbildningen. Lärartätheten i kommunala grundskolor är 8,3 lärare per 100 elever, i vinstdrivande grundskolor 7,15 och i icke-vinstdrivande 9, och ett liknande mönster står att finna i gymnasieskolan (Vlachos 2011) Detta kan tyda på att vinstdrivande skolor håller nere kostnaderna på ett sätt som går ut över kvaliteten, men samtidigt är lärartäthet inte är ett perfekt kvalitetsmått: vem som är lärare och hur dessa arbetar kan vara viktigare. Forskningen finner dock tämligen entydigt att elevernas resultat förbättras, allt annat lika, av ökad lärartäthet och minskad klasstorlek (Fredriksson och Öckert 2008; Fredriksson med flera 2012)

Hans artikel finns utlagd på nätet här: http://www.nationalekonomi.se/filer/pdf/40-4-jv.pdf

och rekommenderas varmt. Han är framför allt negativ till vinstdrivande skolor. Jag är väl skeptisk även till andra, framför allt på grund av svårigheterna med ansvar, reglering och insyn. Var ni står är inte helt tydligt, så om det är så att ni också tar avstånd från vinstdrivande skolor kan vi kanske enas om något 🙂

Transparens kontra sekretess inom universiteten, svårt även utan metaforer om pallade äpplen

Open

Intressen för hur forskningsdata ska hanteras går skiljer sig påtagligt mellan olika aktörer. Det framgår med all önskvärd tydlighet på Svensk Nationell Datatjänsts workshop i Göteborg. Jurister, forskare och representanter från anslagsgivare samlas för att diskutera, men det är svårt att veta vad vi pratar om när allmän- och egenintresse blandas hej vilt och om inte marxistiska idéer införs de närmaste åren på våra lärosäten får  hårt arbetande forskare finna sig i att övertid inte förändrar äganderätten nämnvärt. Men för att introducera problemet:

Den dagen alla akademiker helt har släppt egot, fullt ut arbetar för det gemensamma bästa och aldrig avstår en möjlighet att vara kollegor behjälpliga när de försöker vinna ny kunskap även om det råkar vara inom ett område som den ursprungliga akademikern själv arbetar inom, den dagen kan vi kanske släppa diskussionen om  tillgängliggörande av data.

Den dagen delar vi med oss till alla och envar som har ärliga uppsåt (vilket alla då har, se ovan) när de vill analysera data någon annan har samlat in. Den dagen är det lätt att ta reda på vilken data som finns och därmed slippa dubbelarbete i form av nya insamlingar och för små studier som måste göras om på grund av för liten power. Den dagen flödar kunskapen friktionsfritt genom akademien och alla resurser som investerats i denna infrastruktur utnyttjas maximalt till allas vår stora glädje.

Men den dagen är långt borta. Så när Vetenskapsrådet, ansvariga för lärosäten, EU-finansiärer med flera börjar diskutera krav på större öppenhet från forskarsamhället finns det skäl att förhålla sig till det med viss ödmjukhet. Om ekonomisk offentlig data, biologisk data som inte riskerar arters överlevnad, experimentdata och all annan data vars observationer inte kan ha några synpunkter på ett offentliggörande skulle utnyttjas av fler och därmed öka vår samlade kunskap, bör vi då inte i grunden vara positiva till denna spridning? Det tycker till exempel Vetenskapsrådet (se förslag på riktlinjer här), men långt ifrån alla forskare.

Jag sitter på Svensk Nationell Datatjänsts forskarworkshop där en jurist och en representant från Vetenskapsrådet talat om att man överväger att kräva större öppenhet angående insamlad data framöver när man beviljar forskningsanslag. Anledningar anförs. Det handlar om att gemensamt finansierade resultat bör tillhöra oss alla oavsett vem som har samlat in dem. Det handlar om reproducerbarhet, en viktig del av forskningen som ofta förbises. Det handlar om att det är slöseri med resurser att lägga stora summor på att samla in data och sedan inte analysera den på alla tänkbara sätt utan låta den ligga om inte insamlaren själv känner för att utnyttja dess fulla potential.

Men invändningar finnes. En del välmotiverade, som risken med tolkningsfel när data lösgörs från den som vet hur den samlades in. Kan verkligen metadata göras så fyllig att den kompenserar för originalforskarens detaljkännedom? Hur ska man ställa sig till begäran om öppenhet om man ännu inte är klar med analyser och rättelser av data? När i processen är det lämpligt att dela med sig? Och hur gör vi med personuppgifter? Det är redan svårt att rekrytera folk till forskning om hälsa och samhälle. Förr sa man att en enkät med svarsfrekvens under 90 procent kunde kastas. Idag är vi ofta nöjda om svarsfrekvensen överstiger 50 procent.

osdc_edu_rightmDialing the right mix: open source principles and collaborationix_1040x584

Forskare från hela Sverige, om än med en klar västsvensk övervikt, har samlats på Pedagogen i Göteborg för att diskutera dessa frågor. Men att försöka hitta lösningar och förhållningssätt som faktiskt leder framåt i frågan visar sig tyvärr vara svårt. Inte bara för att det är ett snårigt system av lagar och regler. Utan också för att många tongivande forskare har svårt att förhålla sig till basala fakta som förutsättningarna de arbetar under.

Under lunchen jämför en senior akademiker forskning på data som forskaren inte själv har varit med och samlat in med stöld.
– Om jag har en trädgård där jag har odlat äppleträd är det väl inte okej att någon annan kommer in och pallar mina äpplen? frågar han och andra äldre forskare runt omkring nickar instämmande.
Forskaren som uttalar sig ska sedan hålla ett föredrag om vilka risker han ser med efterfrågan på öppenhet och återkomma till moraliska argument för att motsätta sig en utveckling mot mer öppenhet.

Riskerna han ser är att lata forskare understöds. Själv har han samlat in data i 30 år. Datainsamling tar ofta väldigt lång tid och kräver mycket arbete. Är det bättre då att säga till all doktorander att leta upp någon annans data och analysera den istället? frågar han retoriskt. Om fem års heltidsarbete ägnas åt att samla in data är det alltså att vara arbetsam men om de fem åren istället ägnas åt att analysera data är det att vara lat alltså. Vari den moraliska skillnaden ligger förklaras aldrig.

Under föredraget orkar jag inte ta diskussionen, men vid lunchen kan jag inte låta bli att propsa på att metaforers förklaringsvärde bygger på hur väl bärande element överensstämmer med verkligheten som ska förklaras. Och då är vederbörande inte en ensam trädgårdsmästare vars äpplen hotas av doktorandslynglar som vill palla.
Istället har vi alla, du, jag, din mormor med flera, betalat för både trädgården, sekatören och trädgårdsmästarens lön när äpplena odlats. Och då är det lite svårare att definiera vad datatillgång innebär för de inblandade.

Vem äger egentligen forskningsdata/odlade äpplen? Forskaren som tagit fram den? Han eller hon har sällan gjort det ensam. Statistiker, sjuksköterskor, administratörer etcetera har ofta varit inblandade i arbetet. Är det den som råkade vara chef på avdelningen vid tillfället då studien inleddes som äger datan när kanske så många fler arbetat med att samla in den? Och alla dessa personers löner, de har inte betalats ur egen ficka. Tvärt om är det alla vi andra som tillsammans ser till att forskning blir gjord genom de skattepengar Vetenskapsrådet, Formas, Vinnova med flera förmedlar till lärosätena. Vad är det som säger att den enskilda forskaren då har ensam äganderätt till uppgifter som samlats in på vår bekostnad?

När jag ofint påpekar detta retirerar min äldre kollega till tal om övertid, obetald, som han har offrat vid insamlandet av data. Övertiden motiverar hans ägande. Och hade inte det varit en intressant utveckling för äganderätten? Om vi använde resonemanget generellt? På ett företag som Ericsson skulle då ingenjörer med tillräckligt mycket obetald övertid helt enkelt kunna hävda att de äger radiosändarna de nyss utvecklat med hänvisningen till att de har arbetet hårdast med att ta fram dem.

Historiematerialisten i mig myser. Men jag tvivlar på att det är forskarens avsikt att komma ut som Marxist och hävda utsuget mervärde* som skäl för sin hållning. Och då är det svårare att motivera varför han borde äga data och inte universitetet eller medborgarna som kan dela med sig av datan till vilka de än finner lämpliga.

If Karl Marx was alive...

Sedan finns det skäl att ifrågasätta nyttan med öppenheten, i synnerhet när personuppgiftsdata inkluderas i diskussionen. Det är som sagt redan nu svårt att rekrytera deltagare till många studier inom medicin och samhälle. Om vi måste inkludera en brasklapp om att uppgifterna som samlas in kan komma att publiceras öppet på nätet, eller spridas till oräkneliga länder är det troligt att deltagarfrekvensen kommer att sjunka ytterligare.

Med tanke på hur bestämda Datainspektionen och SCB:s jurister är när det kommer till insamlande och utlämnande av data infinner sig frågan om Vetenskapsrådet och SCB/Datainspektionen överhuvudtaget pratar med varandra. SCB:s tolkning av Offentlighets- och skeretesslagen är hård vilket många forskare på svenska lärosäten kan vittna om. Open access förefaller vara oförenligt med detta i många avseenden. SCB:s policy för forskningsstatistik hittar du här. Det har hänt mer än en gång att forskning som fått godkännande av etiknämnd trots det haft svårt att få ut data från SCB.

Svåra frågor om sekretess kontra transparens behöver alltså lösas framöver både mellan myndigheter och lärosäten och inte minst mellan olika myndigheter med skilda intressen. Då är det olyckligt om tunga forskare inte klarar av att lösgöra sig från sitt egenintresse och inse att deras karriär framför allt är viktig för dem själva emedan resten av samhället intresserar sig för helt andra frågor. Frågor som forskarsamhället tveklöst har mycket att tillföra i. Men då måste även seniora forskare inse att vi från akademiskt håll måste stå för allmängiltiga argument och lämna övriga därhän. Alternativet är att bli avfärdad som ett problematiskt särintresse.

*Se till exempel Frans Severins sammanfattning av Marxs mervärdeteori från 1923 här.