Apati kan inte vara svaret, men blir det ofta

Lund - Sweden

Är det inte mer än troligt att våra barnbarn kommer att fördöma oss? För saker vi gör idag.
Om vidriga övergrepp som begicks för 50 år sedan då försvarades, ursäktades eller kunde gömmas bakom samhällets passiva godkännande/likgiltighet. Vad är det då som kommer att sägas om oss? Och går det att ändra på nu, istället för att bara fördöma i efterhand?

Det här är en fortsättning på vad jag skrev i Historiska övergrepp lär oss något, men vad? Om universitetens etikkurser.

Det bör kanske sägas direkt att jag inte tror att vi någonsin kan undkomma gärningar som i efterhand fördöms på en eller annan grund. Det är alldeles för lätt att använda omgivningens godkännande/likgiltighet som moralisk kompass och alldeles för kostsamt i många fall att koppla in ett annat tankesystem. (Jag läste nyligen Daniel Kahnemans Att tänka snabbt och långsamt där just de här tankeprocesserna diskuteras. Utan att ge ett fylligt referat vill jag i förbigående rekommendera boken. Den är full av resonemang om hur vårt tänkande kan förstås som bestående av ett slappt men effektivt System 1 som fattar beslut baserat på magkänsla och tumregler och ett System 2 som kräver ansträngning och milt till måttligt obehag men har förmågan att korrigera magkänslan när så behövs. Resten av boken handlar om varför det behövs nästan jämnt).

Så det är nog så att vi alla kommer att ha halkat dit förr eller senare. Men frågan är så klart om det går att minska risken eller i alla fall frekvensen av felslut. I det här fallet moraliska. Universitetskurser i etik är ett försök till att göra just detta. Etiknämnder också, i alla fall formellt. Men vad som är rätt att göra med eller mot våra medmänniskor är knappast något som bara är en angelägenhet för akademien.

Ett exempel som inte är direkt forskningsanknutet, men definitivt handlar om hur vi genom våra myndigheter utövar makt över våra medmänniskor är de apatiska flyktingbarnen. I Riksdagen, i protokoll och i rapporter förvanskade eller ljög utredare, poliser och en minister för att kunna förvisa dödligt sjuka barn. Men ser vi 00-talet som en tid då oförsvarliga övergrepp begås i vårt land, i vårt namn? Eller noterar vi att Gellert Tamas har skrivit en tjock bok som vi vet att vi ändå inte orkar läsa?

Jag sitter själv i södra Sveriges djurförsöksetiska nämnd och ställer mig frågan varje månad efter mötet. Hur kan jag veta vad som är försvarbart? I princip bygger alla djurförsök på att djur anses så pass olika oss att de moraliska betänkligheter vi har mot vår nästa inte kan omfatta djur. De anses inte kunna lida som vi, känna smärta som vi och om man skulle påpeka att de uppenbart kan känna en hel del obehag har gruppegoismen företräde oavsett. Vi människor har rätt att…

no title

Kanske tycker du som läser det här att det nästan är en förolämpning, för att inte säga djupt oetiskt, att övergå till att prata om djurförsök efter att ha refererat till Vipeholm och Tuskagee. Och det är möjligt. Kanske är det något helt annat våra barnbarn kommer vrida sig av äckel inför när de ser tillbaka på det tidiga 2000-talet. Men mina frågor till oss är då: vilka sätt finns det för att ta reda på vad som är ett övergrepp idag? När det händer och spelar någon roll? Hur skiljer vi ut det som är viktigt och rätt? Som vi bör göra? Från det andra som vi kommer förneka eller bortförklara? De argument vi använder idag för att försvara hur djur behandlas, som att djur inte kan lida som vi, eller förtjäna omsorg som vi, är i princip ordagrant vad vi människor tidigare har sagt om judar, svarta och förståndshandikappade genom åren.

Sen har inte alla alltid hållit med. Vissa verkar ha förmågan att se. Är de dessutom journalister är det av stort värde. Men så är det alltid. Folk i 40-talets Tyskland, USA och Sverige förstod också. Ibland. Ändå skedde övergreppen. Var de som brydde sig för få? Eller var det för svårt att veta säkert för att kunna bry sig? I Tyskland var det olagligt att forska utan informerat samtycke redan 1932, kanske redan från 1900. Men lagar hjälper föga om de inte har samhällets uppbackning. Så vilken nytta gör de lagar om etiska nämnder vi har idag?

När jag är på gott humör tänker jag att de i alla fall sätter någon form av nedre anständighetens gräns. När en forskare hade köpt in löpband för råttor och möss utrustade med en anordning som gav elektriska stötar ‘för att motivera till motion’ var det ändå flera i nämnden som blev obekväma med att godkänna ansökan. När jag är på sämre humör tänker jag på att trots det godkändes nog ansökan till slut ändå. Om liknande scenario utspelar sig i etiknämnderna för forskning på människor har jag svårare att säga.

Det står i alla fall klart att hur etiska nämnder agerar beror på mer än moralfilosofi. Vem som ingår, vem de identifierar sig med, vem som sitter som ordförande och hur ärenden bereds visar sig – föga förvånande kanske – påverka besluten om vad som anses moraliskt försvarbar (Schuppli och Fraser 2007). En enkel åtgärd som kanske hade förbättrat nämndernas arbeta avsevärt är om vi såg till att bland de forskare som idag har minst hälften av platserna tvingades inkludera en eller två från filosofiska institutionen. De skulle fortfarande vara intresserade av forskning och universitets verksamhet, men med deras bakgrund skulle försök att dölja moraliska frågor i formaliteter eller gruppsammanhållning antagligen bli svårare. Något som ofta sker idag.

Av alla de etikkurser/dagar jag har gått igenom under 8-9 års högskoleutbildning och praktik är det nog bara Linus Broström på Medicinska fakulteten i Lunds kurs i forskningsetik förra året som för ovanlighetens skull tog upp aktuella fall som forskning på människor som är i ett ekonomiskt men inte formellt underläge och den svenska forskning på transplantation av livmödrar som innebär stor kirurgi på två personer trots att organet inte är livsnödvändigt (i begreppets bokstavliga betydelse). Det vore roligt om det innebär att universitetens etikkurser på sikt kan göra någon skillnad.

Men de kan på sin höjd ha en marginell effekt. Det är vad vi förmedlar till våra folkvalda och till varandra som är avgörande. Idag är en majoritet för att kriminalisera den grundläggande mänsklig rättigheten att be om hjälp. På grund av att vi blir illa till mods av att se fattiga människor tigga på våra gator. Och barn med livshotande katatonisk depression riskerar fortfarande utvisning. Först 2013 slutade man kräva sterilisering av de som man bedömt vara i behov av könskorrigerande behandling.

Det är lätt att bli apatisk.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s