Månadsarkiv: november 2013

Skolundervisning för romer – källhänvisningar

Skolväsendets källor av Wickström

Skolväsendets källor av Wickström

Ett eklektiskt urval av information och källor var lite målet med att starta den här bloggen så här kommer ett utdrag ur spänningsromanen: Skolväsendets källor: en vägledning till skolforskning i Riksarkivet av Lars Wickström.

Den ytterst hjälpsamma personalen ute på Riksarkivet i Arninge satte boken i händerna på mig första dagen jag kom dit och frågade efter skolhistoriskt material. I slutändan hittade jag det jag sökte framför allt genom att söka i SVAR, Digitala forskarsalen och prata med personalen om sökstrategier, men Wickströms bok visade på andra källor om kan vara intressanta av andra skäl än de som förde mig till Arninge.

På grund av skånepolisens registerintresse, böcker som Irka Cederbergs Född fördömd: romerna – ett europeiskt dilemma eller bara det faktum att Sverige liksom de flesta andra länder behandlat romer djävligt fastnar jag för Wickströms korta hänvisning till romers situation i det svenska skolsystemet. Jag citerar ur Skolväsendets källor och länkar till berörda arkivhänvisningar för den som vill ta sig en titt, eller om jag skulle vilja återkomma till arkivet.

1936 tog Johan Dimitri Taikon upp behovet av en ordnad skolgång för romska barn i en skrivelse till Kungl. Maj:t. Detta initiativ ledde egentligen inte till något. Frågan behandlades också av Kommittén rörande skolväsendets organisation 1940 (YK 966), i vars arkiv det finns en samlingsdossier om skolundervisning för romer som innehåller skrivelser, promemorior, historik och yttranden. Åren 1943-1945 kom nya initiativ. Stiftelsen svensk zigenarmission verkade för internatskolor för skolpliktiga romska barn. Handlingar rörande denna verksamhet finns i Ecklesiastikdepartementets arkiv. Senare skolutredningar, liksom även bland annat Zigenarutredningen 1954 (YK 1506), har också kommit in på den romska skolfrågan. (Skolväsendets källor: en vägledning till skolforskning i Riksarkivet av Lars Wickström s120)

Länkarna i texten går till Riksarkivets förteckning och bokstäverna och siffrorna inom parentes kommer behövas för att få rätt handlingar. Boken är full av liknande avsnitt inom andra områden.

Annan litteratur om romer råkade jag snubbla över när jag ändå sökte lite, lista finns här.

Annonser

Restaurangarbetare som subjekt – Av kött och blod av Henrik Johansson

Av kött och blod av Henrik  Johansson, Federativ förlag 2013.

Av kött och blod av Henrik Johansson, Federativ förlag 2013.

Trots titel och prolog är Av kött och blod egentligen ingen deckare utan en rak skildring av livet på en restaurang i östra Malmö. Henrik Johansson låter dig som läser följa en samling karaktärer och deras två närmaste chefer. Tidpunkten är dagens Sverige. Problemen likaså.
Vinstmarginalerna ska pressas uppåt. Personalen betalar med sitt sociala liv, sina egna kläder och sina kroppar. Desto sämre förhandlingsposition du har – vilket kan innebära alltifrån latent alkoholism, reumatiska besvär till partner och barn – desto svårare att säga ifrån. Den enda som har en någorlunda chans är kocken Josef som förefaller leva i ensamhet. Tydligare än så kan inte tidningsrubrikerna om att privatpersonen är den som tjänar på dagens politiska inriktning göras. Ha inga barn som behöver skola och bostad eller föräldrar som blir gamla så är du också en vinnare som Sara Granér illustrerade i tidningen Vi.

Sammanhållningen på arbetsplatsen är det enda dessa personer har att sätta emot när de förväntas förstöra sina egna kläder i arbetet, jobba utan schema och köksmästaren Rainer Lindberg hotar att våldta en servitris med en kniv.
Bortsett från det sista är det mycket i Av kött och blod jag hann uppleva under den enda sommaren jag jobbade på en krog i Nordnorge. Var det dåligt väder förväntades vi vara lediga utan lön och var det sol spelade det ingen roll om jag på min lediga dag precis hade gjort en standplats hundra meter upp på en bergvägg, chefen blev ursinnig när jag förklarade att jag inte skulle kunna komma in på flera timmar oavsett om jag firade ner mig eller klättrade klart.

Det var dock en sak till som jag saknade den sommaren och det var gemenskapen med de andra i köket. Kanske var jag dålig på att passa in, men jag hade varit väldigt tacksam om någon som Josef, Demitra eller Maj-Britt hade funnits tillhands. Det hade varit intressant att höra vad de som jobbar på restauranger i Malmö tycker om boken. Även om vissa saker är karikerade känns mycket igen från andras berättelser. Faktiskt även sammanhållningen. För den som finner det osannolikt rekommenderas böckerna Hopsnackat och Hopskrivet. Just för att visa att insikten om att delade problem är lättare att lösa än enskildas har fackliga veteranen Frances Tuuloskorpi sammanställt erfarenheter av förbättringsarbete på arbetsplatsen. Jag gissar att Henrik Johansson har läst böckerna. Och det är väl styrkorna i boken. Skönlitteraturen används för att illustrera erfarenheter många människor har gjort, som fler kan ha nytta av att förstå. Även de som inte går i gång på ord som facklig makt, folkrörelse eller solidaritet. Boken är en närgången analys av hur det  abstrakta prekariatet kan se ut i verkligheten.

Det rent litterära då? Nja, där är det väl lite som gärna hade fått ses över. De 300 sidorna hade kunnat vara 200 istället. Språket är ibland nedtyngt av adjektiv och dialogen och den förklarande mellantexten får mig som läsare att undra om Henrik Johansson inte litar på att jag förstår vad som menas när en säger: ”Ska vi göra så?” Och den andra svarar: ”Ja, men vi väntar och hör med de andra först”.
Ett tillägg i stil med: ”Det är bäst om alla är med på det” dyker upp lite för ofta. En hårdare redigering av boken hade helt enkelt både gjort den rappare och mindre lik en föreläsning. Det har han dock tid att göra i nästa bok. För jag hoppas verkligen att Henrik Johanssons första bok inte är hans sista.

För den som är i Stockholm i helgen finns möjlighet att träffa Frances Tuuloskorpi som snart är klar med tredje delen i serien. Namnet? Slutsnackat, givetvis.
Hon deltar i Socialistiskt forum på ABF-huset på lördag 23/11.

Ironiskt nog ett 7 000-teckens inlägg om… – Procrastination and blocking av Robert Boice

Frustration (was: threesixtyfive | day 244)

Boken Procrastination and blocking är egentligen inte till för att hjälpa någon med sagda problem mer än möjligtvis indirekt genom att informera forskare och terapeuter var forskningen om prokrastinering och skrivkramp står 1996 när boken kommer ut.

Den förmedlar dock en hård bild av den mänskliga tendensen att skjuta upp tråkiga och jobbiga uppgifter till förmån för lättare eller roligare dito. För mig kommer nog stapeldiagrammet med antal sidor, skrivtimmar, inskickade artiklar och accepterade artiklar dröka sig kvar. Det är fördelat på om nyanställda akademiker skriver i bulk (bingewriting, BW i diagrammet) eller regelbundet (RW i diagrammet). Det är tydligt att de som hävdar att de skriver bäst under press inte skriver så mycket alls.

Boice, Robert. Procrastination and Blocking : A Novel, Practical Approach. Westport, CT, USA: Greenwood Press, 1996.

Binge writers vs regular writers figur 3.1 i P&B

Senare i boken refererar Robert Boice studier som visar hur få av de som har svårt att skriva regelbundet väldigt sällan erbjuds att stanna kvar på universitetet trots att det i regel varit målet både för personen ifråga och universitetet som anställt henne vederbörande.

Boken handlar om forskningen som har gjorts på skrivkramp, svårigheter att organisera sig och andra problem som uppstår när saker som behöver göras, för tillfället kan skjutas upp. Boken refererar de studier som har gjorts och efter att ha läst den har jag i alla fall en betydligt klarare bild av vad som händer när man skjuter upp saker. Hur vanligt det är. Vilka de vanliga konsekvenserna är. Och hur psykologer har försökt komma åt problemet genom åren

Procrastination and blocking är alltså inte en bok som vänder sig till dig som har problem med det titeln innefattar. Men påverkas du av rigoröst belagda påståenden mer än käcka självhjälpsböcker kan boken ändå bidra till att du tar sig an examensarbetet, forskningsartikeln, romanen i byrålådan eller den blogg du länge tänkt skulle vara bra att starta för att skriva regelbundet…

Även om boken har drygt 20 år på nacken förmedlar den intressant forskning.

De första två kapitlen ägnas åt att gå igenom hur man ofta pratar om prokrastinering både ute på arbetsplatser som företag och universitet men också inom forskargrupper som sysslar med uppskjutandets psykologi.

Robert Boice huvudpoäng är att många hjälps åt att upprätthålla en romantisk bild av vad det innebär att skjuta upp saker idag. Både vi som har lätt att skjuta upp saker och vår omgivning. Men, är han noga med att påpeka, också psykologer och forskare vars uppgift det är att kritiskt granska psykologiska fenomen, har lätt att godta klassiska förklaringar som det är lika bra att vänta med att göra saker till inspirationen infinner sig. Att skapande, som att skriva, forska, designa etc. måste få ta den (ställ)tid det tar och att det bara är farligt för kreativiteten att försöka forcera arbetet.

På kort sikt bidrar romantisering till att den som skjuter upp slipper ångest och omgivningen slipper ta del av den. För en del signalerar uppskjutande också frihet eftersom omständigheterna uppfattas som tvingande. Vilket de förstås är på ett sätt, men många personer med fria arbeten kan i regel hitta hårdare kontrollerade jobb om det verkligen är ett önskemål.

Ett visst mått av elitism tycker sig Boice också hitta när han undersöker hur vi förhåller oss till prokrastinering och dess motsats: regelbundet arbete under lång tid. Det mystiska och kreativa hyllas gärna, att inte ha ansträngt sig måste ju innebära att man har företräden (intelligens? skaparkraft?) som gör att man inte behöver sänka sig till den nivån att man börjar plugga till tentorna långt i förväg eller skriva utkast på utkast innan texter kan anses färdiga.

Rent metodologiska brister diskuteras. Ofta använder man sig av självrapportering i tidigare studier. Ett problem när det kommer till mindre smickrande egenskaper som svårigheter att fullgöra sina åtaganden.

Boice framhåller att prokrastinering och skrivkramp måste observeras av utomstående. Det ligger också i sakens natur att negativa konsekvenser skjuts på framtiden. Därför måste resultaten dessutom studeras över längre tidsperioder.

Föga förvånande, om än inte särskilt smickrande, vänder han sig till akademin. Både studier och senare arbete inom högre utbildning och forskning kännetecknas av mycket fritt och okontrollerat arbete. Stora belöningar infinner sig inte förrän efter tre till sex år. Det kan vara examen, disputation, lektorat eller något annat som hägrar men på vägen är det mycket tristess. I dylika miljöer kan ett beteendes kortsiktiga positiva belöningar få stort genomslag även om det leder till oönskade konsekvenser för samma person på lång sikt.

Resultatet av observationsbaserad forskning ser ni i diagrammet ovan. Andra iögonfallande stapeldiagram är hur vanligt bulkskrivande är för de som i slutändan inte får så mycket skrivet och hur ofta de inte får gjort något på jobbet jämfört med de som skriver regelbundet.

Vad den stora andel som kommer till fria arbetsplatser gör är att prioritera fel. För nya lektorer tar ofta undervisning en oproportionerligt stor del av arbetstiden och skrivandet prioriterades ner. Detta trots att publikationer i regel är det som räknas om du vill lyckas inom akademien.

I de studier som refereras verkar det inte heller som om undervisningsförberedelserna resulterar i strålande kursutvärderingar (vad man sedan ska ha kursutvärderingar för är en annan sak, se min kritik här). Tvärt om. De som lägger ner för mycket tid på sin undervisning är ofta föremål för hård kritik.

Antagligen för att avtagande marginalnytta gjorde investeringen i tid meningslös, men samtidigt påverkade samspelet med eleverna eftersom deras lärare var överstressad, rädd att mista jobbet och dessutom skyllde på undervisningskraven.

I en studie prövar ett college i USA att reducera undervisningskraven med 25 procent för en del av lektorerna i hopp om att textproduktionen ska öka. Ingen skillnad i output ses.

Här, eller i alla fall någonstans i texten, är det värt att påpeka att Boice inte diskuterar prokrastinering i termer av arbetsvägran. Tvärtom menar han att många av de han studerat är väldigt frustrerade över att inte få till det som förväntas. De har ofta presterat bra under andra arbetsförhållanden, men får det betydligt tuffare när arbetsinsatsen också inbegriper schemaläggning och uppföljning av den egna tiden.

När Robert Boice ska sammanfatta vad han hittar hos alla de, upp till två tredjedelar av lektorerna han studerar, är det fyra drag han noterar. Personer som har svårt att producera under fria förhållanden är ofta:

– tyngda av allt de måste göra och hanterar det genom impulsiva rusher som lätt resulterade i misstag

– produktorienterade, vederbörande fokuserar på hur det kommer bli när texten är färdig, publicerad och gärna hyllad

– ängslig inför tanken på att arbetet kommer att granskas av utomstående (den här bloggen är ren KBT), något som både är orsak till och resultat av ovanstående

– och slutligen benägna att underskatta och överskatta arbetsinsatsen som kommer att krävas

vilket tillsammans resulterar i de svårigheter som alltså i princip kostar många jobbet.

En del interventioner studeras oh diskuteras i kapitel fyra. Jag tänker att jag publicerar ett nytt, lite kortare inlägg om det om några dagar. Inte minst för att en sak som verkar utmärka folk som klarar av att hantera sin tid är att de undviker hypomana (nästan maniska) arbetsrutiner. Troligtvis inbegriper det att man inte skriver 7 000 tecken om en bok som Procastination and blocking en fredagkväll.

Boken: Boice, Robert. Procrastination and Blocking : A Novel, Practical Approach.

Westport, CT, USA: Greenwood Press, 1996.

750 ord om dagen, 200 artiklar senare – How to write a lot av Paul J. Silvia

Bokomslag How to Write a Lot (häftad)

Som jag skrev har jag för avsikt att läsa och skriva en del om akademisk produktivitet och skrivande. Mycket för att jag själv inte är ett under av fokuserat arbete när klinikmöten och rondtider byts mot doktorerandets ytterst lösa ramar.

Först ut är Paul J. Silvias bok om att skriva akademiskt: How to write a lot – a practical guide to productive academic writing.

Författaren Paul J. Silvia forskar och skriver om intressets psykologi. Boken är som titeln antyder riktad till akademiker som av olika anledningar har behov av att producera text.

Huvudbudskapet är, som ofta i genren, att skrivande kräver tid som måste schemaläggas/allokeras/tillhandahållas av ingen mindre än dig. Alla ursäkter som att det saknas tid, det kommer bli mer skrivet vid sommaruppehållet eller att inspiration/dator/analyser saknas och måste finnas innan det är lönt att författa något, granskas – och underkänns.

Som akademiker måste man betrakta sig själv som en yrkesskribent oavsett kvaliteten på prosan (kapitel fem handlar dessutom om hur kvaliteten kan förbättras). Och man måste inse att de flesta professionella skribenter, oavsett vad de skriver, gör det regelbundet. Därför behöver du planerad skrivtid; ett schema helt enkelt.

Vad du har att laborera med är hur du ska få dig själv att följa ditt schema. Behavioristiska förslag som att unna sig göttiga grejer när du gjort det du ska, till socialpsykologiska lösningar som att berätta för omgivningen hur mycket du ska skriva för att det ska kännas bättre att skriva än att misslyckas, nämns. Ett helt kapitel ägnas åt hur en frivillig skrivargrupp för studenter, men också lektorer, kan se ut och fungera.

Boken kan nog ha en lugnande effekt på vissa. Inställningen som förmedlas är att:

Novelist and poets are the landscape artists and portrait painters; academic writers are the people with big paint sprayers who repaint your basement.”

Men antagligen stressa upp andra – Silvia skriver i snitt 750 ord om dagen och ska enligt den statistik han för i SPSS skriva mer än 97 procent av veckodagarna. Om jag förstår Google scholars statistik rätt har han vid det här laget över 200 publikationer och så gammal ser han inte ut att vara.

Ett av målen med boken är förstås att du ska känna dig lite stressad. För tanken på att skrivande kan drivas av lust när det är ens arbete avfärdas bryskt. Den som väntar tills den är på rätt humör skriver knappt alls och det gör att humöret sviktar än mer.

De avslutande kapitlen handlar om hur man i alla fall kan göra det lite lättare för sig. Hur artiklar skrivs. Hur redaktörer bemöts. Och hur det, trots allt som tidigare sagts, kan vara ganska trevligt att skriva när man skalar bort en del av mystiken kring processen.

I opposition oavsett – Letters to a young contrarian av Christopher Hitchens

Bokomslag Letters to a Young Contrarian (häftad)

Mänsklighetens tragedi är att det förefaller vara bättre att ha fel i grupp, än rätt ensam. Den observationen sammanfattar boken Letters to a young contrarian, skriven av framlidne journalist, debattör och författare Christopher Hitchens.

Boken är en pastisch på Letters to a young poet av Rainer Maria Rilke som publicerades 1929. Budskapet är som titeln antyder ett försök att peppa en motståndare till den allmänna samhällsopinionen. Att förfäkta svårsmälta sanningar är en livsstil som är hård, men eftersträvansvärd. Christopher Hitchens har själv levt den och 2001 ville han föra vidare sina erfarenheter till en ny generation.

Och visst har han rätt. När mänskligheten skyddar missdådare som har majoriteten med sig och straffar dem som med rätta protesterar finns ett behov av att fler sällar sig till de protesterande få.

En annan sak han påpekar är vad en vän sa på en fest med Socialdemokratiska studentförbundet. Man engagerar sig för att förändra samhället, men man fortsätter bara om man har bra sällskap.

Det är Christopher Hitchens noga med att påpeka. Sällsynta är de individer som har kunnat få feedback på sitt eget engagemang genom en faktisk samhällsförändring. Därför är vad du lär dig av människorna du träffar längs vägen den belöning du kan hoppas på. Väl värt att ta till sig både för de som önskar åstadkomma något större, men även för de organisationer som funderar på varför medlemsantalet dalar.

Men det går, som synes, att säga med ett par meningar. Så vad handlar resten av de 141 sidorna om? Anekdoter, upprepningar och kulturella/politiska citat. Söker man inspiration till läsning på temat: massan har fel, den intellektuelle fixar biffen; kan boken tjäna som en recensionskatalog över Christopher Hitchens tio-i-topp.

Det kan säkert roa en del. Det smickrar säkert egot på många läsare och om det får någon att orka engagera sig för ett bättre samhälle har jag svårt att invända. Men jag ser ett problem. I sin iver att lyfta fram ensamma sanningssägare bortser personer som Christopher Hitchens gärna från att de är väldigt beroende av människorna runt omkring sig.

Han citerar Noam Chomskys inställning: att säga sanningen till makthavare är överskattat eftersom de nog redan känner till den och mest försöker undertrycka densamma. Istället bör målet vara att bistå de maktlösa för att åstadkomma förändring. Men Hitchens förmår inte att hålla med. Istället berättar han en anekdot om hur Nelson Mandela, efter 25 år vägrar bli utsläppt ur fängelset förrän alla andra där har frigetts och apartheidlagarna skrotats.

Han nämner att fångvaktarna och regimen i Sydafrika var skakade av ”det generella upproret bland de förtryckta” och måste förstå att det var därför Mandela över huvud taget fick möjlighet att visa sitt mod. Men han verkar vilja undvika att dra den slutsatsen. Att alla vi andra, som inte lever ett ”radical or ’contrarian’ life”, de som han ibland benämner ”flocken”, är nyckeln även till Nelson Mandelas makt. Mandela fick frågan, och med den makten, just för att andra hade tröttnat på förhållandena i Sydafrika och börjat protestera.

Christopher Hitchen är så upptagen med alla exempel på när majoriteter har haft fel att han glömmer bort att människor tillsammans är vad som nästan alltid åstadkommit förändringar även när det har varit till det bättre. Det är sorgligt.

Jag kommer att tänka på historien om den franska intellektuelle som från sin balkong ser människor på gatan passera i ett demonstrationståg och säger till sin vän att:

– Där går folket. Jag måste springa ifatt dem så att jag kan leda dem.

Men i Christopher Hitchens fall säger han istället:

– Där går folket. Oavsett var dem går tänker jag nu springa åt andra hållet.

4 anledningar att metaskriva

Project 365 #128: 080509 The Art of Procrastination

Jag låg alltid efter med skolämnen som var lätta att mäta progress inom. Mattebokens kapitelindelning och språkens gloslistor bar på tydliga bevis. Jag gjorde inte det jag skulle. När jag skulle.

Idag, färdigutbildad (i alla fall med en universitetsexamen) och i arbete, ställs jag fortfarande inför problem liknande de problem grundskolan bjöd på. Det finns mycket som borde göras. Mycket som skulle vara bra för både mig och andra om det gjordes. Och mycket som jag trots det inte gör. Det bästa ordet för att beskriva problemet är engelskans procrastination.

Ordet hörs allt oftare på någon form av svengelska. Fördröjande eller uppskjutande skulle väl bli de lite klumpiga översättningarna så det är inte konstigt kanske. I alla fall är faktumet att ordet används ett tecken på att vi är många som inser att vi har problem med vad vi nu än vill kalla det.

Med den gnagande insikten att jag kommer behöva göra något åt min ovana har jag börjat leta efter strategier. På samma sätt som jag alltid gör när jag funderar på något. Jag ser vad andra har skrivet om det. Därför kommer jag antagligen att läsa en del böcker om ämnet. När jag gör det tjänar mina anteckningar här flera syften.

1) Jag kommer bättre ihåg vad jag läser och har lättare att gå tillbaka och kolla något igen om jag skulle vilja göra det.

2) När jag går tillbaka förstår jag vad jag har skrivit eftersom hänsynen till potentiella läsare borgar för sammanhängande meningar.

3) Andra, om ni är intresserade av att läsa om samma sak, får lästips ni kan kolla och förhoppningsvis också en möjlighet att bilda er en uppfattning i förväg om det är något för er.

4) Jag skriver, vilket är ett mål i sig.

För ett av mina stora problem är själva skrivandet. Jag vill kunna skriva, vilja skriva och helt enkelt skriva. Men för det mesta gör jag inte det. Vilket är symtomatiskt, men också ett problem. Inte minst eftersom samtliga böcker jag har läst om att skriva just betonar vikten av att skriva regelbundet. Inte bara för att för att producera text, men också för att bli bättre på att skriva, bli modigare när det kommer till att skriva och för att skrivandet i sig tydligen är förknippat med nya idéer (Boice 1990) på ett sätt som gör allt tal om att vänta med att skriva tills inspirationen kommer helt meningslöst.

Detta är alltså en inledande text om att skriva, eller mer specifikt om att inte göra det, i hopp om att det ska finnas sätt att bli bättre på det och lära sig en del andra viktiga saker längs vägen. Kommentera gärna och kom med tips om du har bra idéer eller synpunkter.

Boice 1990 citerad i Silvia J. Paul. How to write a lot: a practical guide to academic writing. APA. Washington 2007.

Recension på The thesis whisperer här.

Moraliska problem med registerforskning – funderingar

Mänskligt stapeldiagram - följ länk för källa

I november i år gick jag Medicinska fakultetens obligatoriska forskningsetikkurs där vi fick i uppgift att skriva en kortare reflektion över vår forskning och de eventuella etiska problem som kunde vara förknippade med densamma. Texten nedan är en för bloggen något omarbetad version.

Reflektionen skulle struktureras runt ett antal frågor som i princip återfinns i rubrikform nedan. Först en kort inledning om vad forskningen handlar om. Sedan ett antal frågor av mer eller mindre moralisk natur. Jag tar gärna emot kommentarer. Om jag inte är snabb på att svara ber jag om tålamod. Jag håller fortfarande på att hitta rutiner för bloggen och än så länge är aktiviteten något ojämn.

Forskningen i sig

Jag håller precis på att starta upp ett nytt forskningsprojekt. Utgångspunkten är att undersöka orsakssamband mellan politiska reformer och samhällsutvecklingen på olika nivåer. Mer specifikt vill jag studera om skolmatsreformen som riksdagen antog 1946 bidraget till att barns längdutveckling, kognitiva förmåga och hälsa i allmänhet blev bättre. För att göra det ska jag tillsammans med två nationalekonomer titta på var gratis skolmat infördes och när. Den informationen ska sedan användas till att dela in individer i grupper efter hur många år de har fått gratis skolmat och jämföra gruppernas egenskaper. Egenskaper som är intressanta att studera kan vara allt från det allmänna hälsotillståndet och generella markörer som längd och vikt till mer specifika egenskaper som kognitiv förmåga, framtida sjuklighet, utbildningsgrad och inkomst.

Risk för att någon far illa? Skada, obehag eller integritetskränkning?

Då vår forsking uteslutande är registerbaserad, det vill säga helt och hållet använder, från individen, redan insamlad kunskap finns det inga skäl att misstänka att någon kan skadas. Ingen medverkan krävs över huvud taget.

Obehag och integritet är däremot möjligt att beakta när register används. Vilka effekter har forskningen på individerna som ingår? Kan de uppleva obehag? Och hur kränks deras integritet?

Den första frågan kan besvaras kort med inga effekter; om vi som arbetar med registret inte uppsåtligt agerar mot någon individ som förekommer i det. Vi ska bara notera vilka karakteristika de mönstrande männen har eller har haft, vem de är utanför databladen i registret är för de studier vi gör inte intressant. Vi kan förstås råka läcka registret så att någon annan får tillgång till uppgifterna och utifrån det försöker påverka någon som finns i det. Dylika misstag är varje forskares plikt att förebygga. Men exakt vilken nivå på säkerhet som bör råda borde rimligtvis inte ha med vilken studie man gör utan med vad som förekommer i registret varför jag inte tycker att det är ett etiskt problem för enskilda forskare eller studier utan något som en nationell policy bör reglera. Att sedan följa policyn kan förstås vara ett praktiskt problem och beror på vilka krav som samhället vill ställa på graden av säkerhet. Allra säkrast är ju alltid att ingen någonsin använder register, men då kan inte heller samhällsnyttig forskning bedrivas.

När det kommer till uppsåtliga handlingar som påverkar individerna är det rimligt att utgå från att inblandade personer inte missbrukar sina möjligheter. Precis som vi litar på att sjukvårdspersonal inte missbrukar sin tillgång till journaler eller att bilförare inte kör berusade bör vi utgå från att missbruk inte kommer att förekomma och ta ställning därefter. Om det sedan visar sig att någon trots allt missbrukar sina möjligheter, tittar i andras journaler utan skäl, kör berusade eller utnyttjar information i register måste det beivras, men först då. Mängden stickprov och kontrollmekanismer är typiskt sådant som ovan nämnda generella policy bör reglera för att undvika godtycke i den enskilda forskargruppen.

Obehag då? Kan de inblandade uppleva det? Egentligen inte. Som jag skriver ovan är vi aldrig i närheten av individerna. Det enda obehag som kan uppstå är den diffusa obehagskänslan som späds på av att ännu några personer tar del av uppgifter som i praktiken inte kopplas till dem även om det är teoretiskt möjligt. Obehaget inför det är inte rationellt. Betydligt mer känslig information samlas in om oss dagligen och av företag och myndigheter som faktiskt försöker påverka oss.

Att då hävda obehag/kränkning när någon tar del av registerdata för forskning är väldigt svajigt och tangerar kränkning-är-det-när-någon-känner-sig-kränkt-definitioner som frikopplar kränkning från faktiska förhållanden. Sedan är människors känsla av obehag är en viktig drivkraft för lagreglering och därmed viktig att ta hänsyn till av praktiska demokratiska anledningar.

Ovanstående stycke svarar också på frågan om integritet. Jag vill hävda att integritetsbrott saknar brottsoffer till dess att någon faktiskt utnyttjar information om enskild individ på ett otillbörligt sätt. Att observera i praktiken anonyma uppgifter för att främja kunskapsackumulation bör inte anses som otillbörligt eller brottsligt och de i registret förekommande kan då inte hänvisa till att en integritetskränkning har förekommit.

Därför skulle jag säga att: ja, i nuvarande lags och ordboksdefinitions mening kränks individers integritet, men egentligen gör den inte det och framtida lagar och praxis bör utformas därefter. Vill vi skydda människors integritet är det helt andra åtgärder som ska vidtas.

Frågan om samtycke

Vore det inte rimligt att betrakta registerforskning på samma sätt som om jag tittade på folk från mitt fönster. Människor passerar förbi, vi noterar deras karaktärsdrag och funderar på vad som kan ligga bakom dem. Något ingrepp eller påverkan på deras liv förekommer inte och deras identitet är inte av intresse. Vi observerar bara datan. Jag har svårt att se vilken plats samtycke har i det läget, i synnerhet i ett samhälle som har mycket av sin framgång att tacka för att forskning bedrivits på olika register.

Sedan finns det ett praktiskt problem: ska alla i ett register ta ställning till om enskilda studier bör genomföras måste 500 000 personer läsa in sig på projektbeskrivningen fundera över dess möjliga konsekvenser, göra en intrikat sannolikhetsbedömning som troligtvis inte forskarna själva förmår göra och sedan fatta ett informerat beslut? När vi beaktar hur mycket forskning vi vill ska bedrivas i samhället och att människors tid är viktig för dem blir det orimligt.

Ett bättre sätt är att vi medborgare delegerar beslutet till en mindre grupp, vilket en etisk kommitté är. Istället för att 500 000 personer ska lägga tid och kraft på att förhålla sig till något som med största sannolikhet inte påverkar dem kan en grupp på tio personer läsa igenom projektbeskrivningar ordentligt, intervjua forskare för förtydliganden och därefter ta ett (någorlunda) grundat beslut för andras räkning. Detta är vad som sker idag i många fall, men det kan i alla fall vara värt att reflektera över om det är ett lämpligt sätt att förfara.

De etiska kommittéernas sammansättning och huruvida de är representativa kan förstås diskuteras. Medborgares insikt i den demokratiska vardagen avtar i takt med att färre blir fritidspolitiker och fler beslut överlämnas till så kallade experter. Demokratiutredningen från 2000 utgör intressant läsning och många av delskrifterna går också att få tag på. För en genomgång av demokratins förändrade förutsättningar se sidorna 50 till 60.

Problem med att resultatet missbrukas?

Alla resultat kan vantolkas eller missbrukas, men jag tror att positiva resultat, det vill säga att skolmaten faktiskt bidrog till en bättre hälsa i Sverige är svåra att missbruka. Om man inte tycker att generell välfärd oavsett dess demokratiska förankring eller positiva hälsoeffekter är av ondo förstås. Ayn Rand-fans finns det gott om.

Nollresultat däremot kan förstås bli ett problem. Att inget samband observeras kan bero på att inget samband finns, men också att sambandet existerar men inte kan observeras. Den distinktionen kan vara svår att förmedla. Många har fastnat i idén om att forskare falsifierar hypoteser när de egentligen bara kan hoppas på att verifiera hypoteser eller misslyckas med att göra det.

I ett samhälle som misstror gemensamma demokratiska lösningar kan vår studie då användas för att undergräva sådana. Ska man minska risken för det måste man nog vara tydlig med att framhålla studiens brister trots att det är osmickrande för forskarna som genomfört den. Man kan också hävda att man som forskare har ett ansvar att engagera sig i det samhälle som vill använda kunskapen man tagit fram och inte bara nöja sig med att tillhandahålla informationen.